Hoppa till innehållet

Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26

alla nationers fartyg och därigenom se sin handel uppblomstra, de voro icke desto mindre fast beslutna att emot alla försvara sig. Han förklarade äfven, att han, med kännedom om den svenske konungens frisinnade åsikter, ingalunda betviflade, att denne skulle med gillande upptaga de förslag, som kunde till honom framställas utaf en tapper nation, som sträfvade efter oberoende och som vore beredd att, ehuru den framför allt ville undvika krig, likväl till den sista blodsdroppen försvara sina rättigheter. Grefve Essen besvarade detta bref mycket höfligt och uttryckte sin stora ledsnad öfver att de nuvarande omständigheterna förhindrade honom att kunna få komma personligen för att göra prinsen sin uppvaktning och tillfredsställa sin längtan att göra hans bekantskap, han kunde därför icke infinna sig till det föreslagna mötet utan föreslog i stället general Schmettau att komma honom till mötes i Strömstad eller i närheten däraf och förklarade sig till och med beredd att begifva sig till Svinesund för att underlätta ett sammanträffande. Grefve Essen reste verkligen till Strömstad, men general Schmettau infann sig icke och besvarade ej ens brefvet.

Under tiden utfärdade prins Kristian en förklaring, som han afsände till alla länder, att han för sin del önskade få förblifva uti fred med alla makter och önskade öppna sina hamnar för alla främmande nationers flaggor, hvaraf dock troligen ingen kommer att begagna sig; i samma förklaring tillägger han, att han är bestämd att försvara rikets oberoende intill sin sista blodsdroppe. — — — Det var onekligen mycket olyckligt, att kronprinsen skulle vara frånvarande under sådana omständigheter, i synnerhet som den stränga vintern ej tillät grefve Essens depescher att så hastigt komma honom till handa, som det varit