Då emellertid händelserna i Tyskland ännu kräfde kronprinsens därvaro, var han ej i tillfälle att uteslutande få fästa sin uppmärksamhet vid de norska angelägenheterna. De allierade uttryckte sitt missnöje med att han i stället för att förfölja Napoleon begifvit sig till Holstein för att angripa konungen af Danmark, oaktadt kronprinsen hade sökt öfvertyga dem om faran att lämna Davoust’s armé i Hamburg bakom sig, och därigenom möjligen utsätta sig för stora motgångar. Han hade likväl, då han vid Leipzig lämnade de allierade, heligt förbundit sig att komma efter dem för att bidraga till den allmänna freden, och var därför nödsakad att påskynda sin affärd från Holstein för att begifva sig till Rhen, hvarest operationerna antagligen skulle få en afgörande vändning antingen genom Frankrikes fullkomliga underkufvande eller freds ingående. Särskildt tvingades kronprinsen härtill af det viktiga skälet, att han måste undvika att stöta sig med England, och genom depescher från Sveriges minister i London, herr Rehausen, hade han fått kännedom om det engelska kabinettets åsikter; lord Castlereigh hade nämligen till denne uttryckt sin förvåning öfver att kronprinsen ej uppfyllde sina förbindelser att lämna de allierade understöd utan i stället endast sysselsatte sig med tanken på att erhålla Norge, hvarom han dock borde vara förvissad, alldenstund det genom traktaterna blifvit honom tillförsäkradt; hans plikt vore därför i främsta rummet att söka bidraga till att bekämpa och tillintetgöra Napoleons välde, och han riskerade genom att dröja alltför länge i Holstein förlora sina subsidier. Herr Rehausen försökte visserligen att urskulda kronprinsen, men denne ansåg sig likväl nödsakad att påskynda sin ankomst till Rhen för att uppfylla sina gifna löften, hvaröfver han dock var ganska nedstämd,
