skulle uttala sig till deras förmån, men kronprinsen såg högst ogärna, att huset Bourbon återinsattes på Frankrikes tron, emedan han tänkte på sin egen ställning. Han hyste nämligen en i sanning ogrundad fruktan för att prins Gustaf med tiden skulle kunna blifva en farlig pretendent, om icke för honom själf så möjligen för hans son. Gustaf Adolf ingaf honom inga farhågor, emedan hans vansinne och hans oförmåga voro alltför väl kända, men prins Gustaf kunde däremot med tiden komma att lägga i dagen framstående och förtjänstfulla egenskaper och utveckla sig på sådant sätt, att uppmärksamheten blefve fästad vid honom, och detta oroade honom, ehuru det i sanning var utan all anledning, emedan den förra kungliga familjen säkerligen ej har någon tanke på att återvända till Sverige och svenskarne å sin sida också äro alltför mycket hänryckta utaf kronprinsens framstående egenskaper för att ens kunna tänka härpå; de älska också att få lefva i lugn, och ingen här skulle säkerligen kunna af ärelystnad förledas att omfatta ett sådant förslag, emedan han därigenom skulle störta sig själf i olycka. Huru skulle det väl också kunna finnas någon svensk så utan all erkänsla och så otacksam mot kronprinsen för allt, som denne redan uträttat för hans fosterland? Han är ju vår välgörare genom att hafva uppryckt svenskarnes mod och militära ära, och hans hjärta samt hans karakter måste göra honom älskad, då han är god och känslig emot alla, ädelmodig och human, storsinnad hjälte och såsom en god fader emot alla, som stå under hans befäl, lika mot alla; ja, man måste i sanning tacka försynen för dess godhet att sända honom till oss för att därigenom bereda Sveriges lycka. Om nu också hans lifliga lynne gör honom misstänksam och
