Hoppa till innehållet

Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38

fortsatte att orda om landets oberoende. Grefve Essen utfärdade till sin armé en proklamation för att uppmuntra den till disciplin och uppmana den att ej lyssna till annat än pliktens och hederns bud samt under det krig, som antagligen med det första skulle utbryta, uppföra sig med den humanitet, som kräfdes emot förvillade bröder, hvilka man med mildhet skulle söka återföra. Han hotade vidare sina trupper, att, om de uppförde sig annorlunda, skulle han blifva tvungen att med stränghet bestraffa dem, och framställde för dem sakernas läge samt uttryckte sin förhoppning, att de skulle ådagalägga sin vanliga tapperhet. — — —

För att söka vinna norrmännen på sin sida använde grefve Essen det medlet att låta bönderna för ett måttligt pris köpa den spannmål, som de behöfde; de kommo nämligen numera, sedan passagen öfver gränsen blifvit fri, ganska ofta till de närmast belägna städerna och till och med till högkvarteret för att dels skaffa sig nyheter, dels också erhålla spannmål och andra lifsmedel. Grefve Essen lät dem då komma till sig och försökte för dem förklara sakernas ställning samt utdelade till och med till dem svenskt mynt uti stycken på 8, 4 och 2 skillingar. De återkommo därför till Norge ej blott bättre underrättade om förhållandena utan äfven mera tillgifna Sverige och belåtnare än förut.

Sedan nu beröringen vid gränsen blifvit fri, hade den sedvanliga handeln med lifsmedel börjat med Dalarne, dit invånarne från de angränsande provinserna kommo för att sälja sin torkade fisk och köpa spannmål. Grefve Trampe, hvilken vid den tiden var guvernör i Trondhjems distrikt, skickade några handlande med ett särskildt uppdrag till landshöfdingen i Dalarne, herr Järta, hvilken genast efter