Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

framtiden utvisade dock, att deras hopp äfven denna gång skulle blifva sviket.

— — — — — — — — — — — — —




Juni månad 1814.

— — — — — — — — — — — — —

Genast efter sin hemkomst började kronprinsen vidtaga åtgärder för att anskaffa de medel, som behöfdes till underhåll af den armé, som skulle tåga emot Norge, äfvensom af den, som var under grefve Essens befäl och som redan hade kostat ganska betydligt. Kronprinsen hade med sin vanliga frikostighet nästan uttömt de tillgångar, som han hittills hade haft. — — — — — — — — — — — — — Han fruktade därför, då han gjorde en beräkning öfver hvad fälttåget skulle kosta, att han icke skulle kunna hafva tillräckliga tillgångar att kunna hålla ut någon längre tid men ansåg sig likväl tvungen att försöka göra en yttersta ansträngning för att kunna vinna Norge. De subsidier, som England hittills betalat, upphörde, sedan fälttåget i Tyskland var slut och freden undertecknad. Kronprinsen är mycket beräknande, och jag har själf hört honom säga, att han endast hade medel att göra fälttåget under två eller tre månader och att därefter alla tillgångar skulle blifva uttömda, hvarefter det skulle vara nödvändigt att sammankalla ständerna, om det måste fortsättas någon längre tid. Han var verkligen mycket missnöjd öfver att å nyo behöfva draga i fält, och detta utaf flera skäl. För det första, voro de subsidier, som ännu icke hade blifvit använda, afsedda för att bilda en fond för oförutsedda oroligheter,