fast fot uti Norge, och jag hoppas, att det skall fortfara på samma sätt. Lyckligtvis går allting bra, och kungen befann sig väl i förgår, ty jag har fått underrättelser från honom, han är glad och nöjd att vara ombord på sitt fartyg.[1] Vi vänta nu detaljer om alla dessa saker och få väl troligen inom kort en bulletin, sedan operationerna blifvit började, men allting går med sådan hastighet, att man möjligen ej har tid att tänka därpå. I går gjorde jag en utflykt åt det håll, där talmannen i bondeståndet, Lars Olsson, bor; jag gick in till honom, då jag kände hans hustru, som jag sett i Stockholm; de beskedliga människorna voro mycket förtjusta öfver mitt besök; han är mycket fästad
- ↑ Konungen skrifver till drottningen uti ett bref, dateradt »Gustaf den store» den 3 augusti: Jag är nu ombord på mitt krigsfartyg, dit jag anlände i går eftermiddag efter nära fyra timmars resa. Jag har i dag på morgonen fått börja kl. 4, och vi hafva gjort en landstigning på Kragerön, som vi helt och hållet hafva bemäktigat oss och vi hafva påbörjat omringandet af fästningen Fredriksvärn, som vi måste intaga och snart hoppas hafva i vårt våld; vi började klockan fyra, jag väntar svaret från kommendanten och hoppas att han öfvergifver fästningen. Åtta kanonslupar äro sysselsatta härmed, och jag hoppas, att det är nog; om icke, så skola vi skicka andra
på ett närbeläget landställe. Garnisonen trodde då, att svenskarne voro herrar öfver platsen och gingo in på att kapitulera, hvarom den själf gjorde framställning. Generalamiralen Puke skickade sin flaggkapten öfverste Klint och öfverste Skiöldebrand för att öfverenskomma om kapitulationsvillkoren med kommendanten, som hette Hals. Trupperna fingo tillstånd att draga sig tillbaka. Konungen ratificerade själf denna kapitulationshandling, och klockan 7 på kvällen intågade de svenska trupperna uti Fredriksstad och fästningen Kongsten. Garnisonen, som uppgick till 2000 man, gjordes ej till krigsfångar utan betraktades såsom af uppviglare förvillade undersåtar som nu återkommo till sin laglige konung och därför fingo tillstånd att återvända hem. Man fann på platsen mer än 100 kanoner och lifsmedel för sex veckor. Då denna stad behärskar floden Glommens utlopp, var det en mycket nödvändig seger för den blifvande framgången utaf fälttåget.
