1828, N:r 21, 22, har klandrat, dels att de af oss följda handskrifterna blifvit aftryckta med alla sina fel, så att läsaren skall ofta vara tvungen att sjelf bilda texten; dels att varianter i alltför stor mängd och utan urval blifvit anförda. Hvad det förra beträffar, så hafva vi, der endast en handskrift varit att tillgå, lemnat texten oförändrad, och endast i noter anmärkt hvad vi ansett vara fel, och huru dessa borde rättas; men då vi haft flera handskrifter att jämföra, hafva vi öfverallt, der vi i den af oss följda handskriften funnit tydliga fel, i texten uptagit de rättelser som ur andra handskrifter kunnat hämtas, och i noterna anmärkt förhållandet. Att vi följt denna grundsats hade Recensenten af företalet till VGL. sid. LXVI kunnat inhämta. På samma ställe är äfven anfördt hvad som behöfves till besvarande af den senare anmärkningen; och hvarje tänkande läsare skall säkert finna sig nöjd dermed, att vi icke af beqvämlighet eller sjelfklokhet uteslutit allt det som vi ej tyckt vara af vigt. De till VGL. hörande handskrifter funnos alla vara af den beskaffenhet, att deras olikheter borde noggrannt anmärkas. Deremot hafva i några af ÖGL:s handskrifter funnits en mängd uppenbara skriffel, hvilka det skulle hafva varit ändamålslöst att anföra. Då vi i fortsättningen af vårt arbete komma till de lagar, hvaraf finnas en mängd nyare, till en del från de äldre mera eller mindre afvikande handskrifter, då blir det omöjligt att ur alla handskrifter antekna alla olikheter, emedan deraf endast skulle upstå en ohjelplig oreda; och derför måste vårt förfarande då lämpas efter
