Landshöfdingen i Christianstads län och Bleking Magnus Durell, af hvilken den blifvit ”upsökt”. Denna handskrift synes vara från början af 14:de århundradet[1]; stilen, hvaraf Tab. I visar prof, är vacker och tydlig; bläcket är gulbrunt, och skriften på första sidan något nött. Den egentliga Skånelagen börjas fol. 1, och slutas på första sidan af fol. 66. Den är indelad i 225 capitel, men har ingen indelning i böcker. Capitlen börjas på ny rad, med omväxlande blå eller röda begynnelsebokstäfver, af hvilka de blå öfverallt äro utsirade med röda streck, och de röda med blå. Capitlen äro ej nummererade, men många äro försedda med rubriker, hvilka till största delen äro skrifna på Latin och hämtade från Andreas Sunessons verk; då skrifvaren ej lärer hafva varit mycket hemmastadd i Latinska språket, hafva rubrikerna på åtskilliga ställen blifvit meningslösa. Vid cap. 1, emellan rubriken och texten, har en nyare hand af 16:de århundradet skrifvit Aa, hvilket troligen är början till en sedermera ej fullföljd nummerering af capitlen. Foll. 66–71 innehålla Skånska kyrkrätten, som har rubriken: hic incipiunt iura ecclesiastica scaniensium, och derefter, med stor blå och röd begynnelsebokstaf, den vanliga öfverskriften, som underrättar derom, att denna rätt blifvit på alla Skåningars begäran gifven af (Ärke-)Biskop Askil, emedan rätten förut var alltför hård; likasom sjelfva texten i slutet lärer att Ärkebiskopen betingat sig förmåner till vedergällning för den beviljade lindringen. Här finnes ingen indelning i capitel. I slutet, foll. 71, 72, har, i stället för den i andra handskrifter vanligen förekommande epilog, som innehåller utförliga bestämmelser af tiden, då denna kyrkrätt blef stadgad, genom mistag blifvit tillagdt det till Biskop Absalons Seländska kyrkrätt hörande motsvarande stycket[2]; hvilket bevisar att äfven den vanliga epilogen ej hörer till kyrkrättens ursprungliga text, utan blifvit senare tillagd; härigenom förklaras ock den oreda i de der förekommande tidsbestämmelser, hvarom framdeles skall talas. På sista bladet äro af senare hand i slutet af 15:de århundradet tillagda de två stycken om botlös mal, som jag efter en annan handskrift aftryckt i I. Add. B. 6, 7; detta senare tillägg har jag i noterna till dessa stycken beteknat med Aa. — Angående orthographien i denna handskrift må anmärkas att bokstafven þ här brukas; dock förekommer i dess ställe th ofta i början af handskriften, mera sällan i det följande; på några ställen förekommer þ eller
- ↑ Såsom prof på Kofod Anchers sätt att bedöma handskrifters ålder, må anföras att han om denna handskrift säger att ”den synes ikke just at være af de allerældste; B 69 (Nr 5 i denna förtekning) er unægtelig aldre; endog i B 71, 72 og 74 (Nr 13, 12 och 6), i den förste af disse tre især (N:r 13), lader Haanden at være vel saa gammel”. Saml. jurid. Skrifter, I. sid. 111.
- ↑ Kofod Ancher, som hade ytrat den förmodan, att detta tillägg ej funnits i den af Hadorph följda handskriften, utan blifvit af honom hämtadt ur någon handskrift af Seländska kyrkrätten, har, sedan han fått se handskriften, sjelf tillkännagifvit att det oriktiga tillägget verkligen der finnes. Jurid. Skrifter, I. sid. 110; III. s. 91. Då Ancher angående denna handskrift bland annat anmärker att i I. 189 i stället för bim bör läsas bini, och i III. epil. dagh a fiurtande bör vara dagha fiurtande (anf. st. I. s. 109, 111), så visa dessa exempel tillräckligt att språkkunskap ej var den förtjente mannens starka sida.
