Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


CXXVI

det är det, att åren i medeltiden ofta räknades från den 25 December, så att den första veckan af året (t. ex. 1201) svarade mot den sista veckan af det föregående (1200) efter det nu brukliga sättet att räkna åren[1]. — Att det som denna förordning stadgar, icke var nytt, utan grundade sig på äldre lagar, hvilka dock under tidens längd hade råkat i förgätenhet, säges här uttryckligen. De föreskrifter som K. Knut funnit nödigt att genom sin förordning inskärpa, hafva blifvit uptagna både i Skånelagens Danska text och i Andreas Sunessons arbete, i de capitel jag nedanför texten sid. 437 anmärkt. Förordningen är förut i tryck utgifven af S. Bring (Lagerbring) i hans i disputationsform tryckta Monumenta Scanensia, Pars I, Lund 1745, sidd. 88–96; af J. G. Liljegren i Svenskt Diplomatarium, Bd. I, Stockholm 1829, sidd. 143–146, samt af P. G. Thorsen i Skånske Lov, Köpenhamn 1853, sidd. 241–244. Den förstnämnde har följt en felaktig afskrift efter Registrum ecclesiae Lundensis (cod. 22 i föregående förtekning), med öfverskrift: Statutum Kanuti Regis D. de homicidio aliisque criminibus gravioribus dat. Lund, V. Kal. Januar. 1201. e codice membranaceo Archivi Regis Holmensis, N. 31. Att N. 31 här ej beteknar annat än dokumentets nummer i nämnda original, har jag förut (sid. XLV) anmärkt. Aftrycket i Svenskt Diplomatarium är gjordt omedelbarligen efter nyssnämnda original, fastän under oriktigt årtal, såsom nyss blifvit anfördt. Thorsen åter har följt en afskrift efter samme codex som jag lagt till grund för den här tryckta texten[2].

Konung Valdemars förordning om järnbördens afskaffande har ej datum, och äfven Konungens namn är ej ens tillräckligt för att bestämma århundradet då denna lag blifvit gifven. Att den ej kan vara gifven af Valdemar I, såsom några äldre författare antagit[3], är alldeles uppenbart, då järnbörden qvarstår icke allenast i Skånelagens Danska text, om hvilken ingen numera lär vilja påstå att den är från denne Konungs tid, och i K. Knuts nyssnämnda förordning af 1200, utan ock i Andreas Sunessons arbete. Deremot har Schlegel velat bevisa att Valdemar Atterdag (1340–1375) utgifvit denna förordning. Då de till stöd för denna mening åberopade skäl[4] redan blifvit af K. Rosenvinge utförligt vederlagda[5], vill jag blott i afseende på den af Schlegel anmärkta omständighet, att spår af järnbörden på åtskilliga orter, deribland i Sverige, visa sig ännu i 14:de århundradet eller senare, anmärka att kyrkans förbud mot järnbörd (hvilket endast angick

    infalla i månaden näst före Januarii 1201), och sålunda funnit saken klar.

  1. Jfr. Regesta Diplom. Hist. Dan., I. föret. sid. XIX.
  2. Se sid. L ofvanför.
  3. Se K. Anchers Jurid. Skrifter, I. sid. 437.
  4. Ett bevis, som Schlegel anser som i synnerhet vigtigt, är hämtadt från den upgift om ett stadgande i Roeskilde af år 1241, som förekommer i den Latinska öfversättningen af Skånska kyrkrätten, III. B. 9. (Anf. skrift i Vidensk. Selsk. Afh. sid. 171.) Detta af K. Rosenvinge tillräckligt vederlagda argument behöfver så mycket mindre här anföras, som det ifrågavarande stadgaudet, såsom redan af Ancher blifvit anmärkt, ej angick järnbörden. Jfr. not. 21 sid. 384, och sid. XLII ofvanför.
  5. Maanedsskrift for Litteratur, IV. sidd. 243 o. följ.