äldre) Selandslagen, fastän ej den rätta; (eller fullständiga) Selandsfaralagen. Det är naturligt att man i Skåne ville hafva kännedom af den nyare för Seland författade lagen, och att man derför på den tiden, då sådana samlingar började blifva vanliga, eller i 15:de århundradet, bland andra tillägg till Skånelagen också bifogade en afskrift af nämnda lag. Men som det hade varit ändamålslöst att våga tid och pergament på att å nyo afskrifva den icke obetydliga mängd capitel, som redan stodo att läsa i Skånelagen, hade det varit besynnerligt om man ej hade fallit på den enkla utvägen, att ur afskriften af Selandslagen utesluta dessa capitel. Såsom en början till detta arbete kan, enligt hvad förut (sid. XXVI not. 13) blifvit anmärkt, det ur den äldre SelL. afskrifna stycke anses, som är infördt i den under N:r 7 i min förtekning uptagna handskrift af Skånelagen (omkring år 1400). Att den så kallade Arfboken på förutnämnda sätt upkommit är så klart, att det ej kan vara ringaste tvifvelsmål underkastadt. Hvarför man åter förbigick de 3 förutnämnda capitlen som ej funnos i Skånelagen, är väl icke lika uppenbart, men kan dock förklaras, utan att behöfva anses hafva skett alldeles tillfälligtvis. Då stadgandet om järnbörd qvarstått i den af den Skånske afskrifvaren följda handskrift af Selandslagen, så bevisar det både att detta stadgande funnits i de äldsta handskrifterna af Selandslagen, hvilken således måste anses hafva blifvit författad på den tid, då järnbörd ännu var i bruk på Seland, ehuru den, så vidt af de tryckta editionerna kan slutas, ej förekommer i de ännu i behåll varande fullständiga handskrifterna af denna lag (likasom stadganden om järnbörd funnits i Seländska kyrkrätten, fastän deraf, så vidt kändt är, ej mer ǎn ordet skra qvarstår i de ännu i behåll varande handskrifterna[1], och äfven stadganden af samma slag på flera ställen försvunnit redan i runehandskriften (cod. 2) af Skånelagen), hvaremot järnbörd omtalas på två ställen i den yngre Selandslagen, II. 50, 51[2] — och att en af de äldsta handskrifterna af Selandslagen, eller en trogen afskrift af en sådan handskrift, blifvit af den Skånske afskrifvaren begagnad. Att i dessa äldsta handskrifter, och således äfven i den som legat till grund för Arfboken, det i Arfboken saknade capitlet om dråp icke funnits, är af förut anförda anledning högst sannolikt. Det andra capitlet om trälar har utan tvifvel blifvit uteslutet såsom varande utan allt praktiskt interesse på den tid då den Skånska afskriften gjordes, hvilket, såsom strax skall visas, troligen ej skett förr än i början af 15:de århundradet. Hvad slutligen beträffar det sista capitlet om tjufnad, så torde dess uteslutande tillräckligen förklaras så, att man ansett dess interesse för de Skånska juristerna ej svara mot dess vidlöftighet, och derfor velat spara sig besväret med dess afskrifvande. Vare med dessa tre capitel huru som hälst, så är det emedlertid uppenbart, att hvad den så kallade Arfboken innehåller är Seländsk lag och ingen ting annat, och att detta ej blifvit på minsta sätt bearbetadt eller förändradt för Skåne, så att, såsom förut blifvit
