uptagas i denna samling. Afgörande är deremot det, att de Skånska lagarnes område (med undantag af Bornholm) nu tillhör Sverige, och utgör en ganska betydlig del af detta rike. Har jag nu orätt i den åsigt, att dessa landskaps gamla lagar också böra räknas till det nuvarande Sveriges gamla lagar, så måste jag bekänna att jag i denna del, efter 36 års betänketid, är obotlig. Också har det, efter snart 200 års förlopp, så vidt jag vet, ännu aldrig blifvit klandradt att Svensken Hadorph, jämte några till hans tid ännu otryckta Svenska lagar, också utgaf Skånelagen; och likaså hafva i Svenskt diplomatarium äfven dokumenter från Skåne och de öfriga eröfrade landskapen opåtaldt blifvit uptagna. Å andra sidan kan det icke heller ogillas att de Skånska lagarne, såsom äfven hörande till det forna Danmarks gamla lagar, också uptagas i samlingar af dessa. Vetenskapen kan derpå ej annat än vinna, förutsatt att arbetet görs med besked, och af en person som är detsamma vuxen.
Då i en mängd handskrifter, utom den egentligen så kallade Skånelagen, förekomma många andra lagar, om hvilka det kunde synas mer eller mindre tvifvelaktigt huruvida de borde i sammanhang med Skånelagen utgifvas, så har första frågan, som vid detta arbete måst afgöras, varit den, hvilken grundsats i detta afseende borde följas. Att Andreas Sunessons arbete, ehuru icke varande någon egentlig lag, borde meddelas, kunde ej vara tvifvel underkastadt. Icke heller har någon tvekan kunnat upstå angående Skånska kyrkrätten, oaktadt dess stora likhet med den Seländska, eller angående Skånska stadsrätten, hvilken, såsom jag förut anmärkt[1], visserligen aldrig gällt såsom lag utom Skånelagens område. Men i afseende på särskilda förordningar och smärre lagstycken, som i handskrifter förekomma i sammanhang med de Skånska lagarne, har jag antagit den grundsats, att hvad som uppenbarligen eller sannolikt endast gällt inom Skånelagens område, borde här uptagas, men hvad som varit stadgadt för Skåne gemensamt med det öfriga Danmark, ej kunde få plats i denna samling. På dessa grunder hafva de stycken här blifvit uptagna, som läsas i 5:te afdelningen af detta verk; det sista stycket har dock endast af den anledning här fått en plats, att det till en del är hämtadt ur Skånska stadsrätten. Deremot hafva Vordingborgska och Nyborgska förordningarne af 1282 ej bort här intagas, enär de ej särskildt tillhört Skåne, ehuru ett litet, förmodligen af en afskrifvare gjordt, på Skåne syftande tillägg i dessa förordningar finnes i de handskrifter, der dessa förordningar äro afskrifna i sammanhang med Skånelagen[2]. Icke heller har Arfboken här fått plats, af de skäl som förut sidd. CXXXI–CXLVII blifvit utförligt framställda. De många privilegier för åtskilliga Skånska städer, hvaraf afskrifter finnas i en del yngre handskrifter af Skånelagen, har jag, oaktadt det sammanhang, hvari de stå med stadsrätten, ej kunnat här uptaga. Om en samling af de Svenska städernas gamla privilegier någon gång skulle komma att utgifvas, böra naturligtvis äfven dessa der uptagas; för det närvarande har jag härvid ej
