kännedom af, och till besvarande antingen här eller i ordboken upptaga allt hvad som i särskilda skrifter kan hafva blifvit ytradt till förment vederläggning af ett eller annat ställe i de förra banden af detta verk, och hvaribland troligen äfven finnes sådant, som ej kommit till min kunskap.
Bland de skrifter som jag ansett mig böra här nämna är, både såsom den äldsta och i anseende till det omfattande inehållet, i första rummet att omtala J. J. Nordströms Bidrag till den Svenska samhällsförfattningens historia, 2 afdelningar, Helsingfors 1839, 1840. Detta arbete är en frukt af mycken beläsenhet och mångårig flit med samlande af materialier, hvilket ock förvärfvat det ett anseende af grundlighet bland läsare, som ej haft tillräcklig insigt att rätt bedömma det sätt, hvarpå de samlade materialierna blifvit använda. I själfva verket förekomma här öfverallt bevis på ett oredigt hufvud, fullkomlig frånvaro af kritik, och oförmåga af sundt omdöme äfven i ganska enkla och klara frågor. Dem som mena att detta ytrande är orättvist eller för strängt, vore det nog att hänvisa till de bevis jag händelsevis kommit att framdraga i företalet till VML. sid. XVIII not. 26; sid. XX not. 28; BjR. föret. sid. XXXV not. 9, och MELL. föret. sid. LXXI not. 11. Såsom prof på författarens kännedom af det språk, hvarpå våra gamla lagar äro skrifna, må tjena huruledes han anför ord så lydande i nominativus: kirkiu, gamblo kronogodse, kunungsara, samtalu, skyldra (adj.), gamblæ byrdh, fridhi, allum them, kasna (i kasnavargher), oppinbara skript, tvæggia, lönda laste (I. sid. 19, 44, 46, 55, 60 &c.); huru han skrifver mark och örtug karlgilder, alle mannin, lukter næmd, vita han sanna eller osanna; huru han talar om ”det” och ”de” samtalu; huru han ur VGL. I. A. 8. anför orden medh mund ok medk mælæ, och vid mund tillägger: (icke mundr), hvarmed meningen är att ordet skulle vara mund, f., emedan där annars borde stå mundr (likasom i nomin., II. sid. 29); huru han öfversätter orden: til nyo vikna fasto, ChrLL. Tg. 8, ”och nio veckor framåt in i fastan” (II. s. 517); huru han såsom hinder för äktenskap nämner frændsimispiæl, ætskuspiæll, siffskapsspiæll (hvarvid åberopas ett Påfvebref angående ”svågerlagsskyldskap”) och gudsivalaghs spiæll, som förklaras betyda ”den andeliga förvandskap som uppstod därigenom” &c. (II. s. 17), o. s. v. Dessa framlagda prof på författarens tankereda och språkkunskap må vara tillräckliga för att däraf kunna sluta till graden af hans förmåga att tyda våra gamla lagar; åtminstone har jag ej kunnat åtaga mig det jättearbete, att genomgå den af honom uppstaplade massan af citater ur våra lagar för att utreda alla där förekommande mistydningar, i hvilka författaren framlagt bevisen för sina orediga åsigter. Det får således från min sida bero vid den varning, att icke fästa sig vid hans tydning och tillämpning af de af honom anförda lagställen, som kan hämtas af det som jag nu har anfört. Jag finner mig dock nödsakad att något belysa en annan sida af författarens sätt att gå till väga, nämligen den utväg han begagnat att pryda sig med lånta fjädrar, hvarvid han icke underlåtit att hedra äfven mig med sin uppmärksamhet. I mina under vårterminen 1835 i Uppsala hållna Akademiska föreläsningar öfver Sveriges ytre laghistoria hade jag först ytrat den öfvertygelse, att den dittills så kallade Dalelagen ej var annat än en äldre bearbetning af Västmannalagen, och för
