dömma om honom, St. Kg. ind. 8. — han, nom. och acc. sammandrages stundom med ett föreg. verbum, såsom: bindran, kiplaran, ræniran, för binder han &c. ÖG. Vaþ. 31: 2; G. 6: pr. not. 81. söken för söke han, VG.* ærvan för ærva han, sean för sea han, ÖG. Æ. 20: 1; R. 14: pr. biþin, fören, för biþi han, före han, U.* betradhen, laghsökian &c., för betradhe han &c. ME.* gærdhen, skyldan, för gardhe han, skylda han, Chr.* (Likaså sammandrages stundom i vår gamla bibelöfversättning äfven acc. honom med föreg. verbum, såsom öfverantvardaden, Matth. 27: 2; the skola begabban och hudflängjan, bespottan och dödan, Marci 10: 34.) På samma sätt sammandrages han med præp. firi till firin, se Firi. — I G. skrifves h. vanligen med två nn, men fem. han, hon, merendels med ett n, någon gång med två aa, hvarför den skilnad synes hafva varit mällan dessa ord, att i det förra a varit kort, i det senare däremot långt. — Jfr. Hans.
Hana, se Handla.
Hanbughi (för handbughi), m. (Isl. handbogi) handbåge, vanlig båge (som med blotta händerna spännes och hålles spänd). SM.* Jfr. Armbörst.
Hand (dat. hændi, hande, hand; pl. hænder, dat. handum), f. 1) handen jäm- te hela armen upp till skuldran. gar- per skal vara sva högher at taker un- dir h. maplungu manni, ǝ: når honom upp under axlen, H.*, hvarmed jfr. ML. GulL. Landsl. 29: garð skal gera sva ha- fan at hann nai undir hond meðalman- mi, ɔ: "at de kand naa op under en mands arm", såsom det rätt öfvs:s i Chr.IV.N. L. Landsl. 27, och äfven före- kommer i T. stadgar, såsom: ein pfat- zaun soll einem zimlichen mann unter die achsel gehen und ihn stehend tra- gen (Gr. RA. s. 102). Denna bem. af o. hönd är icke ovanlig i Isl. skrifter, t. han, ex. kom öxin undir hönd háuum, ɔ: träffade honom under armen; hjó a hönd Arnþóri fyri ofan ölbega &c., se Fr. och EJ., och det N. hand brukas ännu i samma bem., se A-n. 2) hand. _VG.* ÖG.* U.* G.* Sk.* þumalfinger ær (sva gilder sum) half h., för tummen bötes hälften (1. mera än hälften) så mycket som för hela handen, ÖG.* U.* SM.* ME. SVI. 3; Chr. SVI. 4; jfr. Heta. taka i h. manni, VG.* -dum saman taka, ME. pj. 14. taka hand i fontkar, U. -dumi (n. font) gripa, VM.* hæra (a) pæn sum -dum taker 1. far, ÖG.* hava sik i -de (o: i sin hand) haka skapt, ÖG.* bok i hænder taka 1. i h. sik (5: i sin hand) taka, H.* lose hanum dom i hænde, o: i hans hand, se Lösa. lata slippa sik tugh af -dum, slappa (tugh) af -dum, St. Sk. 17. hava vanta ofna hæn- de (n. efter järnbörd), Sk.* -ds bet, se Bot 3. gælde (n. ther) fore h. sina, se Gælda 3. doma h. af manne, kuiver stiu- ges ginum h. mans, ME.* stinga genom h. mans, Sk.* böte h. fore sar &c., se Böta 7. hals ok_h., se Hals 2. h. a (fse) bæra, se Bæra 1. varþer alt takit sa- man h. ok brander, om mordbrännare träffas å bar gärning med eldbrand i handen, ÖG.* taka alt soman bytto ok h., h. ok kæralde, h. ok vand, se Bytta, Kæralde, Vander. hava kirkiugarp-da mallum, förestå kyrkbyggnaden, Sm.* væria fere manni 1. standa firi mæ vær- iande h., varpa dræpin i 1. utan vær- iande h., Sk. IV. 57; ME.* Chr. DrVl. 4, 5; Tj. 13: 1. sla (fæ) mæþ fastri h., se Faster 1. tve taka medh sampmadhe h.,
- gemensamt, St.* stinga -dum viper,
se Stinga. koma -dum a gripi, ɔ: stjäla, G.* h. skal hændi sælia, o: den hand som mottagit det lånta godset (com- modatum) skall återlemna det i dens hand som utlånat det (jfr. Men), VM.*; denna regel har någon likhet med det
