borde hafva[1], så bör hvar och en kunna inse att ej blott ä utan ock det dubbla tt måste i skrift förvisas ur dessa ord, då det falska uttalet skulle försvinna, i stället för att det hittills blifvit befästadt genom ett falskt skrifsätt. Man kan af detta och otaliga exempel finna att om skrifsättet skall blindt lyda uttalet, så kommer skrifsättet att stadfästa ett vårdslöst och fördärfvadt uttal, såsom ock erfarenheten visar att följden har blifvit af en sådan förment ”rättstafning”; om däremot den etymologiska grundsatsen får gälla såsom den bör, tjenar den till att styra och rätta uttalet, och det är på detta sätt öfverensstämmelsen mällan skrifsättet och uttalet skall åstadkommas. Vill man förneka och hindra detta, få icke en gång genom vårdslöshet eller okunnighet i uttalet inkomna grofva språkfel i skrift rättas, utan ett i strid med ett förskämdt uttal påyrkadt, på klara bevis grundadt skrifsätt skall väl medgifvas vara ”theoretiskt rätt”, men dock förkastas som ”fonetiskt orätt”, då lönar det icke mödan att tala om en rättskrifning, som ej vill veta af annat än ljud och ljudtecken, men aldrig kan komma from sounds to things. Att emedlertid rätt bestämma gränserna mällan de fonetiska och etymologiska grundsatsernas områden, är icke lätt, och man kan tryggt påstå att svaret på frågan huru detta skall ske, ännu icke är funnet, och ej kan finnas så länge hela saken behandlas som en partistrid mällan motsatta ensidiga åsigter. I allmänhet kan dock sägas att ett öfverdrifvet etymologiserande i orthografiska frågor, som icke allenast blir ett tomt och onyttigt, utan ock skadligt lärdomsprål, då etymologiserandet görs till hufvudsaken i orthografiska frågor, är lika förkastligt som ett ensidigt fonetiserande. Sådant onyttigt besvär kan man göra sig inom sitt eget språks gränser, om man ock ej anser nödigt att lysa med en äfven i sådana frågor mer eller mindre lätt förvärfvad, men ännu lättare illa använd lärdom, och, så vida man förstår konsten, ända från Sanskrit hämta en eller annan regel för vår rättstafning. Endast klara och oomtvistliga etymologiska förhållanden, som måste kunna fattas af hvar och en som har förmåga af någon tanke i sådana ämnen, må man medgifva rätt att föra talan mot den ensidiga fonetismens anspråk. Utan att för öfrigt vilja ytra mig om Leopolds öfverflödigt vidlöftiga anmärkningar om etymologien såsom grund för stafningen, kan jag icke annat än instämma i hans ytranden i slutet af afhandlingen om detta ämne (anf. st. s. 98), att man bör ”respektera etymologien i allt hvad som hör till ordens tydlighet eller grammatiska böjningar”, mot hvilket ej gäller ”en gammal lärd hypothes, full af oredbar finhet, och som aldrig haft annat ändamål, eller åtminstone aldrig annan verklig nytta, än blott att skilja dem, som läst glossarier och kunna disputera om ords troliga eller otroliga
- ↑ Så har t. ex. trägård, godt, råt (af rå), et (af en), lega, legd, säga, sagd, bode, trode, höja, höjd (af hög), gås (af gå), slås, sjös, bitida (af Tyska bi tiden = bei zeiten) &c., kommit att uttalas träggår, gått, rått, ett, läjja, läjjd, säjja, saggd, bodde &c., likasom orden måndag, vidga, blädra, vätska, vitne, farfar, almosa, födsel, blygsel, vigsel, hörsel, yrsel, tvärs, tvärt (adv.), ransaka, dugtig, vakt, köpt, köpte, hertig (för härtig) &c., af måne, vid, blad &c., genom ett vårdslöst uttal blifvit förvandlade till månndag, viddga, farrfar &c., men i de flesta af dessa ord har man dock sluppit att se det förskämda uttalet efterhärmadt af en konsonantfördubbling, som af en så kallad rättstafning hade skolat försvaras som ”fonetiskt” riktig.
