sådant, som man först synts hafva velat alldeles förkasta. Själfva den hotande storm, som på den sista tiden utgått från det fonetiska lägret, visar sig vid närmare påseende ej vara så farlig som man kan tro om man är mycket lättskrämd, eller icke tåler att störas i de åsigter, hvarvid man från sin ungdom på god tro låtit vänja sig. Om man fördomsfritt och lugnt betraktar saken, skall man finna att från det stora omstörtningsföretaget kunna och böra skiljas påståenden om hvarjehanda ändringar som, om de ock ej alla äro i sig själfva oriktiga, åtminstone alls icke äro nödvändiga, icke häller egentligen höra till saken. Det som verkligen tarfvar rättelse, kan rättas utan att de som yrka rättelserna behöfva begagna tillfället att rifva i allt möjligt, och sålunda både genom de stora påståendenas beskaffenhet, och det sätt hvarpå man vill genomdrifva dessa påståenden, vålla en villervalla, en oro och ett motstånd, som icke gagnar, men väl skadar den sak som i sig själf är god, och gör att om företaget ock får framgång, själfva denna framgång blir till skada genom allt det onda, som följer med det goda som annars hade kunnat åstadkommas. Hvem nekar väl att skriftens första ändamål är att för ögat beteckna de ljud som talet låter höra? Om den fonetiska grundsatsen måste då i själfva verket alla, som i sådana frågor kunna anses som behöriga att dömma, vara ense. Då en försvarare af denna grundsats utgår från det påstående, att ”ju mera anspråken på en verklig ljudskrift uppfyllas, dess förnuftigare och ändamålsenligare blifver skriften”, synes af detta och många andra från samma åsigt utgående ytranden, som om skriftens förnuftighet skulle bero därpå, att inte annat får gälla än den fonetiska grundsatsens iakttagande, och att allt däremot stridande, som ej kan genast tillintegöras, måste så fort ske kan makas undan och försvinna, för att lemna rum åt den fullkomliga förnuftigheten. Men då i utvecklingen af detta ämne det af fonetismens mest nitiske försvarare medgifves att ”skriften måste mägtigt verka för uppkomsten af ett bildadt uttal, hon måste allt fortfarande bidraga att stadga och rena uttalet”, så tillerkännes därigenom skriften en magt öfver uttalet, och denna magt måste således vara högre än själfva uttalet, som däraf bör styras. Och då det vidare förklaras, att i frågor om det riktigare uttalet, ”utslaget måste gifvas af språkhistorien”, att man ”ingalunda vill lösrycka sig från stafningssättets historiska utveckling, utan tvärtom nära sluta sig till denna”, att ”etymologien icke är rättstafningens mål, men ett af hennes yppersta medel att hinna målet, hon är ofta styret, med hvars hjälp vi leda oss”[1] — så inefatta dessa medgifvanden i det närmaste allt hvad en förnuftig försvarare af etymologiens rätt att vid rättstafningens bestämmande göra sin röst gällande, skäligen kan fordra; ty om någon vill påstå att den etymologiska grundsatsen fordrar att stafsättet skall rätta sig efter ordens ursprungliga form[2], och således gå århundraden eller årtusenden baklänges, eller åtminstone att det skall stereotypera ordens nuvarande former och det därmed öfverensstämmande stafsättet, hvarvid det framdeles måste
