&c. som aktifva &c., äfven om ljudet v framför t nödvändigt förvandlades till f, hvilket är ogrundadt. Om slutkonsonanterna hårdt framstötas, och den föregående vokalen därigenom blir korrt[1], såsom i gift, luft, skaft (handtag), skrift, är det visserligen, såsom nyss är sagdt, svårt att skilja mällan uttalet af ft och vt; men om vokalen är lång, behåller det lena f sitt ljud framför t, hvarför ljuft, skeft, skaft (af skafva) &c. alltid uttalas som ljuvt &c.; och likaså, om man, såsom man bör, uttalar o i n. af grof långt, bibehåller f det lena ljudet i n. groft; och endast då slutkonsonaterna framstötas och o förkortas, såsom om ordet vore n. af groff, kommer det att låta som grofft, men så kan det icke falla någon in att uttala aktivt, passivt, positivt &c.
I sammanhang med frågorna om de bokstäfver hvarmed, på fonetiska grunder, vissa ljud böra uttryckas, hafva några andra påståenden blifvit väckta, hvarom jag äfven bör säga min mening.
Hvad först konsonanters fördubbling beträffar, är det visserligen uppenbart oriktigt att anse denna som betecknande ett verkligen fördubbladt eller upprepadt uttala af konsonantljudet; men den är ett icke otjenligt sätt att uttrycka ett starkare uttala af detta ljud i sammanhang med ett korrtare uttala af den föregående vokalen[2]; och såsom ett sådant medel lär man väl få nöjas med detta oskadliga bruk till dess man finner upp något mera passande[3]. Man
- ↑ Jfr. s. XXIV ofvanför, och det som här nedanför säges om fördubbling af konsonanter.
- ↑ Jfr. s. XXIV ofvanför.
- ↑ Man har talat om ett dubbelt konsonantljud äfven i korrta slutstafvelser, såsom as, at, es, el, en &c. (t. ex. talas, talat, läses &c.), där således konsonanten rätteligen skulle fördubblas. Men då konsonanten i en lång stafvelse fördubblas, är det icke därför, att den har ett verkligen dubbelt ljud, hvilket är ogrundadt, men icke häller därför att den föregående vokalen är korrt, utan då konsonanten i en lång stafvelse fördubblas, uttryckes därmed att konsonanten i uttalet hårdt framstötes, och detta är orsaken därtill, att den föregående vokalen, som i en lång stafvelse annars skulle varit lång, blir korrt, och därvid stundom ändrar sitt ljud, såsom man finner då man jämför dag och dagg, tak och tack, det och den, god och godt (för gott), ful och full, och så har ett oriktigt uttal af t i treton, tretio, föranledt både denna bokstafs fördubbling i skrift och förvandling af det föregående vokalljudet e till ä (jfr. s. XXIV ofvanför); konsonanten däremot blir härigenom lika litet lång, som den i sig själf är dubbel, och dess fördubbling i skrift betecknar lika litet det ena som det andra. Något skäl till konsonantens fördubbling i de korrta slutstafvelserna finnes således icke, ty konsonantljudet är där icke hårdt, och vokalljudet är således icke af sådan orsak korrt, utan därför att hela stafvelsen är korrt. Man har emedlertid af de nämnda konsonantfördubblingarne låtit narra sig till att tro på så kallade ”dubbla” konsonantljud, och till och med att tala om ”själfdubbla” konsonanter; de som sedan upptäckt eller låtit öfvertyga sig att sådana konsonantljud icke finnas, hafva förgrymmats däröfver, att man i skrift betecknat ett ljud som icke finnes. Man hade dock gjort bättre om man hade utgrundat hvad det är som med dessa fördubblingar egentligen skolat uttryckas, då man lätt hade kunnat komma på den tanken att, fastän bokstafven två gånger skrefs, detta omöjligen kunde betyda att det ljud som sålunda betecknades, var dubbelt i egentlig mening, och att, då nyare tiders grammatici började tala om dubbla konsonantljud, de därför icke behöfde vara nog enfaldiga att tro att bokstafven skulle beteckna två lika ljud som hördes antingen på samma gång eller det ena efter det andra, utan med ”dubbla” endast menade dubbelt starkare eller hårdare uttalade; man kunde väl ock lätt hafva föreställt sig att de som aldraförst företogo sig att fördubbla
