undantagen från förut nämnda regel hafva hittills hört alla utländska i språket upptagna neutrer, hvilka man varit glad att slippa påsätta denna tvångströja, och man har därför menlöst skrifvit systemer, problemer, argumenter, elementer, o. s. v.; Latinska ord på um, som fått behålla sin Latinska form i nomin. och gen., hafva äfven fått pl. på er. Men den gångbara lagstiftningssjukan har ej kunnat fördraga dessa hårdsmälta laglösheter; det har därför blifvit påbudet att främmande ord som slutas på konsonant, skola vara oförändrade i pl.[1] Ifrågavarande lag har med en förvånande hastighet blifvit antagen af en massa af skriftställare, som ej velat visa sig okunniga om de nya lagar, som genom skolornas beställsamma nit inpräglades hos barnen, och därför hastat att öka antalet af bevisen på denna nya lags otjenlighet. I denna embarras de richesse vill jag endast anföra några få exempel, som jag nyligen kommit att se. En bok har fått titlen: ”Handbok i statistikens element”; för icke många år sedan skulle en läsare hafva frågat: finnes då i denna vetenskap icke mer än ett element? nu måste han fråga: antingen har den ett eller flera ”element”? En annan bok har titlen: Ord och sakrament; här frågas: menas ett eller flera ”sakrament”? I Latinska ord bortkastar man ändelsen um eller ium och skrifver verb, adverb, particip &c. i sing. och plur., så att verba deponentia skall försvenskas till verb deponens; och ordet nomen, som man ej kunnat förkorta, blir lika i plur., så att man får läsa t. ex. om demonstrativa pronomen. Då man i öfverensstämmelse härmed skrifver t. ex. ”studenterna vid nordens universitet”, eller om man ville skrifva: ”vid rikets universitet finnas två consistor”, kunde man vänta sig den fråga, hvilket universitet det är som har en sådan titel, och hvad en consista är för ett ting; likaså kunde det berättas om stipend vid Rikets universitet, och prem som utdelas vid skolexamen (d. ä. stipendier vid universiteter, premier vid examina), och så kunde någon som fick läsa om t. ex. Isländska ”glossar”, tro det vara skrif- eller tryckfel för gossar, då ordet glosse eller gloss var honom alldeles obekant. Jag har måst begagna tillfället att protestera mot dessa olyckliga påfund, hvilkas skadlighet näppeligen torde motvägas af någon af de förbättringar som de senaste årens språkstudier mägtat åstadkomma i vår orthografi eller grammatik.
Slutligen bör jag, återkommande till de orthografiska frågorna, uppgifva några uppenbara oriktigheter i det nu brukliga stafsättet, hvari icke, så vidt jag vet, ändring nu blifvit påyrkad, men hvilka jag för min del antingen längesedan rättat, eller nu beslutit att rätta, då jag funnit detta af mig ej längre böra uppskjutas. Då flerstafviga ord med e åtföljda af en konsonant i sista
- ↑ Bland infödda Svenska neutrer, som hittills fått behålla den så obehagliga pl. på er, äro ord på eri. Nu har man dock i en akademisk afhandling fått läsa en ny pl. maskinerin. Meningen med denna uppfinning har väl ej kunnat vara att den skulle komma endast ord af utländskt ursprung till godo, hvilka sålunda skulle i pl. slippa den förhatliga ändelsen er, då de i stället fingo böjas efter bi, och man har därför att vänta att, då uppfinningen hinner att blifva allmännare känd, denna förbättring kommer att sträcka sig äfven till äkta Svenska ord, så att man får se tryckerin, färgerin, bagerin. Man torde då ock få i stället för genier (eller schenier) läsa schenin.
