...
Okar. Då i U. Æ. 10: 1. och VM. II. Æ. 10: 1. säges: köp okur (l. okkor) bæggia, anser R-t (II. 474) okur vara gen. (således af pron. pers. vit); men detta är omöjligt, icke blott därför, att detta pron. då hade skolat heta okkar, utan i synn. därför, att ett pron. pers. ej kunde brukas uppenbarligen i bem. af poss. förbundet med ett subst.; långt ifrån att detta skulle vara ”logiskt rättare”, är det logiskt otänkbart. Således kunde det sägas til okar, till oss, då o. vore pron. pers. men då det säges okur (med l. utan tillägget bæggia) köp kan okur lika litet som bæggia vara pron. pers.; likasom då det säges til hans, till honom, hans är pron. pers, men om det säges hans köp, det lika afgjordt är pron. poss., ehuru ursprungligen gen. af pron. pers. likasom pron. poss. min, din ursprungligen äro gen:er af pron. pers. Så är ock i den vanliga förbindelsen bæggia þera det senare ordet, så väl som bæggia, pron. poss. och ej pers., och båda dessa ord stå, likasom okur och bæggia, i lika direkt förhållande till ett därefter följ. l. ett föreg. subst.; hvaremot om baþir þera kunde förekomma, hvilket vore orätt (jfr. Þera), þera skulle vara pron. pers., likasom i förbindelserna en þera, ængin þera. I de nu brukliga sammansättningarne endera,
