valinkunna menas att de kunde vara an- tingen slägtingar eller andra hederliga män; det är emedlertid en sådan sken- bar motsats som gifvit anledning där till, att o. v. någon gång torde hafva blifvit brukadt i bem. af oskyld. Fö- reställningen om den ifrågavarande för- menta motsatsen kan jämföras med den, om någon af SM. Add. 6. ville bevisa att næmninga mæn vore motsatsen af sanninda mæv, 1. af U. p. 9: 4, 5. att frælsir mæn vore motsatsen af belfastir mæn, 1. af ÖG. Kr. 29: 1. att vighþer maper vore motsatsen af præster, 1. af ME. DrVb. 2: pr. att vilia værk vore motsatsen af vreps værk, o. s. v.[1] Då H-e på anf. st. (s. 61) vidare säger att "öfverallt där o. v. "påträffas, står det i motsats till fränder eller något dylikt uttryck (hvarvid dock Hirdskra c. 21. undantages, där också DOLMER, S. 135, öfvs:r d. o. med "velakted og velfor- standig”), så kan hvar och en lätt öf- vertyga sig därom, att detta föregif- vande är en ren dikt. Och då det slut- ligen uppgifves att d. o. "hvad härledningen beträffar, må hända samman- bänger med valir, valskr" (ɔ: norra Frankrikes inbyggare, nordfransk), så måste det medgifvas att "förklaringen af det första sammansättningsledet i så fall företer" icke allenast "stora svå- righeter i språkligt hänseende", utan ock stora orimligheter i alla hänseen- den, men också att inte annat försök att etymologiskt förklara d. o:s påståd- da bem. af oskyld, om ock ännu sinn- rikare än det nu anförda, lär komma att lyckas bättre.
Vara, v. n. R-t (I. 364) antager.att vari i U. M. 16: 2. är præs. conj., som dock heter se; imper. (af inf., som i U. nästan alltid skrifves væræ) heter i denna lag væri, hvilket icke häller må förblandas med præs. conj., utan tillhör särskildt imper., som här icke är lånad från præs. conj.; vari däremot (af indic. var) är i U. impf. conj., och måste öfvs:s vore, såsom ock är tydligt t. ex. af J. 21, där vari ej kan vara præs.
Vatn tæppa. R-t (II. 105) anmärker att då första delen af d. o., likasom af vatu garper, i VM. skrifves vatu, detta
- ↑ Ett exempel af en märklig motsats, som förtjenar här anföras, förekommer i N. la- gar (NGL. II. 14, 31, 189), där, i fråga om domares skyldighet att göra alla parter rätt, formuläret för domareeden nämner sva sa- kaðr sem siviaðr, hvilka endast för allitt:s skull valda ord betyda så väl en anklagad i allm., mot hvilken domaren kunde vara benägen att förfara för strängt, som en slägting, hvilken han kunde vilja gynna; men omöjligen kan någon människa som förstår dessa ords verkliga betydelse, inbilla sig att den anf. sammanställningen i sig själf ut- trycker en logisk motsats, icke häller har detta kunnat vara Fr:s mening, fastän han (o. sakaðr) öfvs:r: "uven og ven"; men då PAUS (Gamle N. Love, I. ML. GulL. 8. 10, 30) öfvs:r: "den skyldige som uskyldige", och ännu i ed. 1817 af ML. GulL., pgf. 3. och Kr. 11, de anf. orden öfvs:8: "den sag- sögte som sagvolderen", "den anklagede som anklageren", kan detta ej förklaras annor- lunda än att både PAUS och den som för- fattat den nyare öfvs:en af Gull. (troligen en till detta arbete af Legati Arna-Magn. Curatores legd Isländsk student), alldeles misförstått motsatsen i texten, och, i lik- het med vår H-e, varit öfvertygade att siv- iadr (eg. besvågrad) "verkligen icke kan be- tyda annat än oskyldig 1. kärande. Lika- så då på andra ställen säges att då mån skulle nämnas att svärja med en anklagad (om de ville fria honom) hvarke sifiader við han ne sakader borde nämnas, utan fultiða men oc valenkunnir (NGL. II. 273, 325), är meningen blott att de skulle vara opartiske och hederlige mån af mogen ålder, men hvarken betecknas en logisk motsats mållan sifaðer och sakader, ej häller är valenkunnr motsats mot sifaðr mer än fultida mot sa- kaðr, ehuru lätt det är för oförståndet att finna upp dylika falska spetsfundigheter.
