Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
FRÖKEN SOPHIA.
(Rycker Fru Lotta i armen.)

Skall jag säga Ammiralen hwad för siuka som nu plågar dig mäst min Lotta?

FRU LOTTA.

Jag täncker du är galen Flicka.

AMMIRAL ENTERFELT.

Ja, ja, mitt barn, wi måste alla hafwa något at blåsa uppå, den ena det, den andra det, det är wäl, det är wäl, men si är icke men Gu-Doter Fröken Gladlynt här?

FRU LOTTA.

Äfwen hon i lefwandes lifwet, Gu-Far, äfwen så galen, och äfwen så yr, som när I såg henne sidst.

AMMIRAL ENTERFELT.

Det är wäl, det är wäl, det fägnar mig at se twenne så såta wänner tilsammans, som I min Fröken, och min Doter.

FRÖKEN SOPHIA.

Kiära Gu-Far, kalla mig Gu-Doter, jag tycker det namnet är mig så kiärt, och Fröken låter så flatt, tyckes mig i Er mun.

AMMIRAL ENTERFELT.

Nå nå, Gu-Doter, när I flickor komma til wisse år, så börjar Frökne-namnet låta så flatt så flatt, at I gifwa Er ingen ro, för än I fått byta bårt det samma, är icke det så min Fiken? men det lärer fuller intet bli långt til för än det blir bestält också, jag önskar i en lyckelig stund; En så ung, täck och dygdig Flicka, och ändå här i Stockholm!