Han sattes uti fengsle hart/ så lenge ther at bliffua/ at alt samman betalat wart/ ther halp ey emoot at kijffua/ huilkit ock oss allom skeer wist/ om wij så äre til sinnes/ at wij icke förlåte then brist/ som när wor nästa finnes
Gud är oss barmhertig och godh/ och wil oss alla spara/ han wil ock at wij ther emoot/ skole så hwar annan wara/ giffue oss gud wor fader blijd/ widh thetta sinnet blijffua/ och så sedan j ewig tijd/ glade med honom liffua/ Amen
Luce. xvj
OM en rijk man her siunge wij/ then herlig cläder hade/ och leffde j stort fråtzerij/ ther han sitt sinne på lade/ en fattig man som Laszarus heet/ kom for hans porte liggia/ full me sår och mykin crancheet/ bröd wille han ther tiggia
Han hade wel ätit the smulor små/ och ther med til fridz bliffuit/ som aff bordet förföllo tå/ om någor hade them giffuit/ Komo ock hundar til hans hans sår them med sijn tungo sleecte/ ty welgerning han aff them får/ then doch then rijke neecte
Så bleff tå then fatige dödh/ och wart aff änglom taghen/ och förd vthi Abrahams sköt/ salig war honom then daghen/ Bleeff ock så med then rijke dödh/ och lagdes j graffuen nider/ han kom j stoor pijno och nödh/ then dagen wart honom ledher
Tå han nuu j pijnonne lågh/ sijn ögon han vplyffte/ Abraham han fierran sich sågh/ och Lazarum j hans sköte/ han ropte ther nogh önskelig/ och war ey mykit gladher/ her
