6. §. Wil någor afstå sin panträttighet til en annan; kungiöre thet först pantägaren.
7. §. Sätter man jord, hus eller tomt i pant,
och gifwer genast wärkelig införsel theri, med the
wilkor, at långifwaren på winst och förlust skal niuta
all afgäld, som theraf gå bör, til thes hufwudstolen
betales; giöre thet med witnen, och ware thet gildt,
som them bådom åsämier. Är then egendom sådan,
som bördas kan, och wil then, som rätt til börd äger,
lösa långifwaren ut; hafwe ther wåld til, och hålle
han låntagaren the wilkor, som i pantebrefwet tingade
äro. Hafwer långifwaren ej annorledes fått införsel,
än at han för lånet skal niuta ränta sex af hundrade;
äge ock bördeman macht, at lösa honom ut. Hafwer
låntagaren ej gifwit införsel i panten; äge tå
bördeman ej rätt til lösn, så länge han lefwer, som
lånet tog.
8. §. Then annars mans gods i pant
hafwer, må thet ej förwärra, eller emot ägarens
wilja giöra ther å annan kostnad, än panten tarfwar.
9. §. Hafwer man pantsatt jord sin på wiss
tid, och dör förr än samma tid ute är; ägen tå
arfwingarne macht, at efter hans död lösa then jord
åter, doch niute panthafwaren laga fardag.
