och ohindrad besuttit, nyttiadt och brukadt hafwer, at ingen minnes, eller af sanna sago wet, huru hans förfäder, eller fångamän först thertil komne äro.
2. §. Sådan häfd gäller ej i en by och
tegeskifte, eller i thes åker, äng, siö, skog och mark,
skift eller oskift, utan niute hwar sin del efter öre och
örtug, aln och stångtal, eller som thet i hwarje
landsort brukeligit är.
3. §. Ej må urminnes häfd gälla uti öppen
skog och mark, byar emellan, utan rå och rör eller
annan bolstada skilnad. Hafwer man utjord eller
urfield, i åker, äng, skog eller mark, med rå och
rör, eller gård och wård instängd, eller qwarn och
qwarnställe, eller annat watnwärk, eller öar och
holmar; ther må urminnes häfd gälla.
4. §. Förebär någor urminnes häfd, som
klandrad warder; wise tå med gamla och laggilda
bref och skrifter, eller trowärdiga män, the ther om
orten wäl kunnige äro, och på ed sin witna kunna,
at the hwarken sielfwe weta, eller af andra hördt,
någon tid annorlunda warit hafwa. Gitter han
thet ej; ware tå then häfd utan krafft och wärkan.
