12. §. Tränger någor, att beropa sig å Domaren til witne; thet må ej wägras, och hålle sig tå Domaren ifrån saken.
13. §. Förstår ej parten the jäf at förete, som
han kan hafwa skiäl til; fråge Domaren tå sielf
therefter, innan ed gångas må.
14. §. Nu kan så hända, at både kärande och
swarande åsämjas, at låta then witna, som är af
god frägd, men eljest jäfachtig; äge Domaren äntå
macht at pröfwa, om thet ske må.
15. §. Söker wederdeloman sak med then,
som til witne kallad är, eller then, han wet emot
honom åberopad warda; eller tilfogar then något
med ord eller gierning, i upsåt, at honom ther med
jäfachtig giöra; ware han ej thes mindre
witnesgild. Söker någor sielf på sådant sätt undgå at i
saken witna; ware lag samma.
16. §. Witnen skola i begge delomännens,
eller theras ombudsmäns, närwaro, thenna ed,
med hand å bok, swärja: Jag N. N. lofwar och swär,
wid Gud och hans heliga Evangelium, at jag i
thenna sak skal witna och gifwa tilkänna alt, hwad
mig frågadt warder, och jag wet händt och sant
wara, så at jag, hwarken för wänskap, skyldskap,
swågerskap, gåfwor och skäncker, räddhoga, hat
