funnits i handskrifter, som ej innehållit ett ord af sjelfva WGL.; men då dessa citationer, likasom de flesta andra, blott i Latinsk öfversättning äro meddelade, så är det, andra skäl att förtiga, redan häraf troligt att äfven dessa äro diktade.
Resultaten häraf är: att Lundius hämtat: några riktiga citationer ur de i Kongl. Bibliotheket i Stockholm ännu i behåll varande handskrifter; att, af hans öfriga citationer, de flesta äro mer eller mindre uppenbart fiska och endast några få, som dessutom ej höra till sjelfva WGL., äro lika osäkra som obetydliga. Således bevisa dessa citationer ej att Lundius haft några numera förlorade handskrifter af WGL., utan göra fastmer motsatsen sannolik; och om han ock haft några, är det ej troligt att de varit af synnerligt värde, enär de profbitar han anför ur den handskrift han ansett som den aldra äldsta, skulle varit der inflickade ur K. Magni Erikssons eller Christoffers Landslag. Vi hafva ansett det vara af vigt att ådagalägga detta, på det ingen måtte, af hvad Lundius talar om sina ”optimi” och ”antiquissimi codices,” förledas att tro att han verkligen egt några sådana, som varit af synnerlig vigt, och att WGL. skulle sett helt annorlunda ut, om de ”veteres membranae,” af hvilka Lundius berömde sig, ännu varit i behåll[1].
- ↑ Vi äro lyckligtvis ej de förste, som nödgats omtala Lundii osed, att med osanna upgifter angående handskrifter bestyrka sina meningar och påståenden. Ett exempel of samma slag har Fant anfört i Script. Rer. Svec. T. 1. sect. 1. sid. 239.
