något senare hand[1]; på ett ställe är en uteglömd bokstaf tillsatt nedanför raden[2]. Misskrifna ord äro ofta öfverstrukna[3], stundom med rödt streck[4]; på några ställen märkta med undersatta punkter[5], eller utplånade[6]. I grammatikaliskt afseende råder i denna handskrift mycken oreda; så förekommer här ofta accusativus i stället för nominativus, t. ex.
alla, annan, fiærþung, hwan, kirkiu, skaþa &c, pro allir, annar, fiærþunger &c.
Likaså nominativus för accusativus:
a ganga, annar, blea, krona, klarker, nokor &c. för a gangu, annan &c.
Äfven på flera ställen nominativus för genitivus eller dativus, singularis för pluralis &c. Jämväl orthographien är ganska oregelbunden; så förekommer ofta a i stället för e eller i, t. ex.
bonda, böta, enna, eþzöra, fora, garþa, himarikas, iorþanæ, komænda, wnnan, vppa &c
a för u eller o:
alla, datter, frilla barn, giorþa, howazman, hwæria, kunar, legha kuná &c.
æ för e eller i i slutet af ord:
baþæ, biornæ, bolæ, empnæ, foræ, liftapilsæ, vtæ &c.
æ för u eller o:
allæ, andræ, bryggiæ, delæ, fastædagh, leghædrænger, moghæ, mölnær, watn tæppær, öghæn &c.
i för a:
