fw för f eller w:
afwlæ, arfws, hafwþi, halfwræ, hfwar, næfwna &c.
hw för w:
hwarfriþi, hwarþer, hwitæ
Bokstäfver fördubblas:
aa, aarf, barnaa, gaa, gaarþ, skaal, een, geet, ii, liif, bollæ, minnnæ bool, boort, gooz, forrra, eþzörtt, huus, suua, svva, röönt &c.
Då lika consonanter i två ord sammanstöta, uteslutes stundom den första af dem:
skiutu(m) mötæ, KgB. 11:pr. þre(m) markom, ÞgB. 4:2. barn(s) sins, ÆB. 13:7. wtmark(t) taki, ViþB. 15.
Bokstäfver omflyttas:
aghuwæn, löns, lööns.
Denna handskrift, hvilken jag i
noterna utmärkt med bokstafven A, har
ej blifvit följd då HelsL. år 1609
första gången af trycket utgafs; men
dermed öfverensstämmande läsarter äro
anmärkta bland de vid slutet af 1609
års edition bifogade varianter; och att
dessa läsarter äro hämtade ur
ifrågavarande handskrift, och ej ur en
annan dermed öfverensstämmande, kan
slutas af anmärkningen vid ViþB. 6,
som röjer ett misförstånd af en
rättelse i denna handskrift, hvarigenom i
stället för snær blifvit läst snärs[1].
Att den nu beskrifna handskriften af Helsingelagen är den enda som, så vidt bekant är, numera finnes i behåll är redan sagdt. Det bekanta Notarii publici betyget af år 1374, som redan omnämnes i en af Lundius år 1687 utgifven disputation[2], och sedermera
