»Man kommer i håg sina egna barn», sade Guttorm. — »Det har du rätt uti», sade modern och suckade. »Ingen kan veta, hur det kommer att gå dem.» — Guttorm satt länge tyst. — »Vi ha mycket att tacka Gud för», sade han till sist, »han lät oss ändå få behålla ett.» — Modern satt och drog fingret utmed bordsskivan och såg icke upp. — »Hon är vår största glädje», sade hon sakta. »Hon har också artat sig väl», lade hon till med ännu lägre röst. En lång tystnad uppstod.
»Ja, hon har gjort oss mycken glädje», sade Guttorm och tillade med ännu vekare röst: »Vår Herre göre henne lycklig!» — Modern drog fingret utefter bordet; det föll en tår ned på strimman, där hon drog. — »Varför äter du inte?» sade fadern efter en stund och såg upp. — »Tack, jag är mätt», svarade Synnöve. — »Men du har ju ingenting ätit», sade nu också modern, »och du har gått lång väg.» — »Jag förmår inte», sade Synnöve och höll på med att draga upp en näsdukssnibb ur barmen. — »Ät barnet mitt», sade fadern. — »Jag kan inte», sade Synnöve och tog till att gråta. — »Men kära du, varför gråter du?» — »Jag vet inte!» — Och hon snyftade. — »Hon har så lätt att ta till tårarna», sade modern. Fadern reste sig och gick till fönstret.
»Det kommer två män vandrande hit upp», sade han. — »Jaså, vid den här tiden?» sade modern och gick också bort till fönstret. De stodo länge och blickade nedåt. — »Bevare mig — vem kan det vara?» sade slutligen Karen, men just inte som om hon frågade. — »Jag vet inte», svarade Guttorm, och de stodo och tittade. — »Jag kan inte riktigt förstå det», sade hon. — »Inte heller jag», sade
