vi leva.» — Då såg Synnöve för första gången upp, och det var på fadern, med en stor och tacksam blick.
»Åh — ja ...», sade Karen efter en stunds tystnad och ritade nu litet hårdare med fingret än förut, »har jag stått emot i det längsta, så har det väl varit, därför att jag hade en god mening därmed ... Jag var kanske inte så hård som mina ord ...» — Hon såg upp och skrattade, men gråten ville fram.
Då reste Guttorm sig. — »Så i Guds namn har det hänt, som jag ville helst här i världen», sade han och gick bortåt golvet till Synnöve. — »Jag har aldrig varit rädd därför», sade Sämund och reste sig även han. — »Vad som skall ihop, det kommer ihop.» Han gick fram till henne. — »Nå, vad säger du till detta, barnet mitt?» sade modern; också hon gick nu bort till Synnöve.
Denna satt ännu kvar; de stodo alla omkring henne med undantag av Thorbjörn, som satt, där han först hade satt sig. — »Du får lov att resa dig, barnet mitt», viskade modern till henne; hon reste sig, log, vände sig bort och grät. — »Vår Herre han följe dig nu och alltid», sade modern, slog armarna omkring henne och grät med henne. De båda männen gingo bortåt golvet, vardera åt sitt håll.
»Du får gå bort till honom», sade modern, ännu gråtande, i det hon släppte henne och milt sköt på henne. Synnöve gick ett steg, men blev stående, därför att hon ej kunde komma längre. Thorbjörn sprang upp och gick henne till mötes, grep hennes hand, höll den, visste ej, vad mera han skulle göra
