Då kunna de helt visst slå upp alla dörrar för det, han kommer att få se! Och på hemvägen, när de brusa över hans huvud, som ännu är tungt och uppfyllt av psalmer, växelsång och predikoord, vilka avlösas av vad ögat under samma tid har uppfångat: altartavlan, dräkter, personer — då välva de också en gång för alla tak över detta samlade intryck och viga in den mindre kyrka, som han från den dagen bär i sitt eget bröst.
När han blivit litet äldre, får han vakta boskapen på fjället. Men när han den vackra, daggiga söndagsmorgonen sitter på stenen med kreaturen nedanför sig och hör kyrkklockorna över deras skällor, då blir hans sinne tungt. Ty det klingar i dem någonting ljust, lätt och lockande där nedifrån, tankar på bekanta utanför kyrkan, glädje, när man är där, ännu större glädje, när man har varit där, god mat hemma, far, mor och syskon, lek på ängen den ljusa söndagskvällen — och det lilla hjärtat gör uppror i bröstet. Men det slutar dock alltid med att det var kyrkklockorna, som ljödo; han letar i sitt minne och finner till slut en halv psalmvers, som han kan. Den sjunger han med hopknäppta händer och ett långt öga ned i dalen, läser så en liten bön ovanpå, springer upp, är hjärtans belåten och stöter i luren, så att det skräller i fjällen.
Här i de stilla fjälldalarna har ännu kyrkan sitt särskilda språk för varje ålder, sin egen syn för varje öga; mycket kan ha byggts framför den, men aldrig någonting högre. Den står vuxen och färdig för konfirmanden — med uppräckt finger, halvt hotande, halvt vinkande, för ynglingen, som har gjort sitt val — bredskuldrad och stark över mannens sorg
