tillsammans över till kvinnfolksbänken, där man nu också hade rest sig. Den första, som kom ut därifrån, var en ljuslagd kvinna, vilken smålog som mannen, dock ej fullt så mycket; hon var mycket liten och blek och höll Synnöve vid handen. Thorbjörn skulle genast fram till Synnöve, men hon snodde hastigt ifrån honom, runt omkring moderns kjol. — »Låt bli mig!» sade hon.
»Han där måtte visst aldrig ha varit i kyrkan förut», sade den ljuslagda kvinnan och lade handen på honom. — »Nej, därför slåss han också första gången han är där», sade Sämund. Thorbjörn tittade skamsen upp på henne och sedan på Synnöve, som tycktes honom ännu allvarligare. De gingo alla ut, de äldre i samspråk, men Thorbjörn efter Synnöve, som drog sig mera intill modern för var gång han kom henne nära. Den andre pojken såg han inte mer.
Ute på kyrkbacken stannade de och började ett längre samtal. Thorbjörn hörde flera gånger namnet »Aslak», och som han var rädd för att det i det sammanhanget också skulle kunna bli tal om honom själv, drog han sig undan. — »Du skall inte höra på det här», sade modern till Synnöve; »gå bort litet, vännen min, gå bort, säger jag!» — Synnöve drog sig långsamt åt sidan. Thorbjörn gick då litet närmare och såg på henne, och hon såg på honom, och så stodo de en lång stund och bara sågo på varandra.
Slutligen sade hon: »Fy!» — »Varför säger du fy?» frågade han. — »Fy», sade hon en gång till. »Fy, skäm ut dig!» lade hon till. — »Vad har jag gjort?» — »Du har slagits i kyrkan, och det medan prästen stod för altaret — fy!» — »Ja, men det är
