Ju längre hon kom, desto mera skyndade hon på, och till sist hoppade hon utför gångstigen, så att småstenarna lossnade, rullade ned och rasslade hemskt. Fastän hon visste, att det bara var stenarna, som rullade, tyckte hon ändå, att det var någon i närheten, och hon måste stanna och lyssna. Då var det ingenting, och hon hoppade åstad fortare än förut. Men så hände sig, att hon med ett väldigt hopp kom ner på en större sten, som stack upp ur vägen med den ena ändan, men nu lossnade och for åstad och rullade utför. Den gjorde ett fasligt väsen, det knakade i buskarna, och hon var rädd och blev det ännu mera, då hon fick en tydlig förnimmelse utav, att det var någonting, som reste sig och rörde sig längre ned på vägen.
Först trodde hon, att det kunde vara ett vilddjur, och blev stående med återhållen andedräkt. Gestalten nere på vägen stod också stilla. — »Ho—i!» sade det. Det var modern. Det första Synnöve gjorde, var att springa in i snåren och gömma sig. Hon satt en god stund för att vänta och se, om modern hade känt igen henne och kom tillbaka, men det gjorde hon ej. Sedan väntade hon ännu längre, för att modern skulle kunna få långt försprång. När hon omsider återtog sin vandring, gick hon tyst, och snart närmade hon sig husen.
Hon blev en smula beklämd, när hon såg dem, och det tilltog, ju närmare hon kom. Där var allting stilla, arbetsredskapen stodo ställda upp emot väggen, ved låg huggen och travad, och yxan satt indriven i huggkubben. Hon gick förbi och kom till dörren, där stannade hon ännu en gång, såg sig omkring och lyssnade, men ingenting rörde sig.
