haft med varandra, men då blev det här som så ofta eljest, att varje litet minne från de dagar, varöver solskenet leker, nu i sorgen löses upp i tårar.
»Har han frågat efter mig?» viskade Synnöve. — »Han har nästan inte talat.» — Ingrid kom ihåg brevlappen, och den började tynga på henne. — »Orkar han då inte tala?» — »Jag vet inte, hur han har det — han tänker väl desto mera.» — »Läser han?» — »Mor har läst för honom — nu får hon lov att göra det varenda dag.» — »Vad säger han då?» — »Du hör ju, att han säger nästan ingenting. Han ligger bara där och ser.» — »Det är ju i det målade rummet, han ligger?» — »Ja.» — »Och vänder huvudet mot fönstret?» — »Ja.» — De tego båda en stund. Så sade Ingrid: »Den lilla midsommarleksaken, som du en gång gav honom, hänger däri fönstret och vänder sig runt.»
»Ja det är detsamma», sade Synnöve plötsligt och starkt, »aldrig i världen skall någon få mig att släppa honom, det må nu gå så eller så!» — Ingrid blev illa till mods. — »Doktorn vet inte, om han får hälsan sin igen», viskade hon.
Nu lyfte Synnöve huvudet med återhållen gråt, såg på henne utan att säga ett ord, lät det så åter sjunka och blev sittande i tankar. De sista tårarna runno sakta ned över kinderna, men inga nya följde efter; hon knäppte ihop händerna, men rörde sig eljest icke, det var, som om hon satt och fattade ett stort beslut. Så reste hon sig plötsligt med ett leende, lutade sig ned över Ingrid och gav henne en lång, varm kyss.
»Har han mist sin hälsa, så skall jag sköta honom. Nu talar jag med mina föräldrar.»
