denna frukt såsom förträffeligen god (*),[1] och Kolbe såsom öfvermåttan läcker (**).[2] Piso anser den för ogement förnöjande (***),[3] och Ziegenbalg räknar icaco den samma ibland de bästa Malabariska frukter (†).[4] Icaco
- ↑ (*) L. c.
- ↑ (**) Beschreib. des Africanischen Vorgebürges der Guten Hoffnung p. 134.
- ↑ (***) L. c. hvarest han tillägger, at Goyave-trädet väl vore värdt at föras til Europa uti Prinsars och Magnaters trägårdar.
- ↑ (†) L. c.
varandes märkeligt, at Fruntimren häldre äta frukten grön än mogen: l. c. p. 214. ff. Smaken berömmer Jacquin såsom söt, aromatisk och angenäm: l. c. v. Rhede och Nicolson säga likaså, at den är söt och behagelig: l. c. Denna sötma är, efter Rumphii omdöme, nästan sådan som i Päron eller stekta Qvitten: l. c. Richard säger frukten smaka som ett öfvermoget Päron: l. c. T. 1. p. 62. och Langhans ungefär såsom Qvitten, men sötare: l. c. p. 231. Froger tycker den ha smak af Persikor: Relat. d’un voy. de la mer du Sud p. 81. och Layfield af ett väl moget hvitt Plommon af den större sorten: Purchas Pilgrims T. 4. p. 1172. De la Loubere säger, at köttet i denna frukt har någon smak af Smultron, då det stickes i munnen, men at den smaken genast förgår, af det han blir för stark: l. c. Vare huru det vil, så ätes Goyave-frukten rätt begärligt på Americanska öarne, både af Européerne och af de infödda: Jacquin l. c. och är den ock där en ganska god frukt: Labat l. c. p. 210. äfvensom den i Surinam är en mycket angenäm frukt: J. D. HL. l. c. p. 204. På öen Johanna fick Grose Goyaver, som lemnade en ganska god smak i munnen uti några minuter efter det han ätit dem: Voy. aux Ind. orient. p. 32. Du Tertre säger, at ju mera man äter af denna frukt, dess mer finner man den excellent: l. c. p. 182.
