hvilka likaså hafva på insidan kring bönorna ett hvitt ämne, som är sött som honing och smälter i munnen (*).[1] Det samma ätes gerna af Indianerne i America (**).[2] Printäplet (Annona Sqvamosa L.), som gemenligen är af en knytnäfves storlek, och har liksom fjäll på sig, utmärker sig äfven för synnerlig sötma, under det smaken tillika är aromatisk och vinaktig samt mycket angenäm, varandes köttet hvitaktigt och blött, samt begåfvadt med
- ↑ (*) M.W. Descr. of the Mosqueto Kingd. L. c. p. 310. hvarest säges, at detta ämne har synnerlig kraft at stilla hunger, hvilket ock Du Tertre bestyrker, då han visar, at det i en hungersnöd på Guadeloupe lät bereda sig til bröd, och frälste lifvet på mycket folk: l. c. p. 190. Bancroft beskrifver det såsom mjölaktigt och såckersött: l. c. p. 40. och Du Tertre säger, at det smakar som en sort pepparkakor: l. c.
- ↑ (**) M. W. l. c. Indianerne i Gviana äta det med stor begärelse, säger Bancroft l. c. tillläggandes, at det verkeligen har en angenäm smak. Om Jetaiba, som Piso l. c. p. 60. afskildrar, är samma träd som detta, hvilket v. Linné i Spec. pl. p. 537. tror, så äro äfven sjelfva bönorna välsmakande, och väl så goda som Mandlar i Europa.
vildtväxande, nämna Sloane l. c. och Gumilla l. c. T. 2. p. 10. inga andra älskare deraf, än Indianerne och Negrerne. Deraf bör jag sluta, at den samma är långt sämre där än i Peru, hvarest flere resande Européer beskrifvit den såsom delicat, och alt hederligt folk i orten, som har smak, äter den med begärlighet, ja där träden i hufvudstaden Lima til mängd odlas uti alla trägårdar, såsom Feuillée l. c. berättar. C. G. Ortega uptager denna frukt ibland Perus välsmakande frukter i dess Instruccion sobre el modo mas seguro de transportar plantas vivas por mar y tierra á los paises mas distantes, p. 46.
