(Garcinia Mangostana L.) tyckes ej allenast kunna med Ananas jämföras, utan ock den samma föredragas. Denna frukt är stor som ett litet Äple, mörkbrun och på något afstånd svart; köttet ligger i 5 à 6 klyftor, är hvitt, saftigt och til halfs genomskinligt (*).[1] Den har väl den lyckligaste blandning af salt och syrligt, och förefaller derigenom alla människor öfvermåttan ljuflig, hvilken ljuflighet också Rese-beskrifvarne likasom med någon täflan berömma, somlige med så tiltagna ordalag, at vår lystnad deraf lätt kan upretas: såsom, at den ej allenast är den smakeligaste af alla Indiernas frukter, utan äfven den läckraste på jorden, ja ock delicat öfver alt hvad man kan föreställa sig, samt dertilmed lika sund som den är ljuflig (**).[2] Manga (Mangifera indica L.),
- ↑ (*) Se Rumphius l. c. T. 1. p. 132. hvarest ock flera kännemärken anföras. Därpå minnes annars, at som skalet kring frukten är beskt, bör det varsamt aftagas, så at ingen saft deraf må blanda sig med köttet: l. c. p. 133. Vidare anmärkes, at denna frukt ej står at finna i hela Indien, utan endast på några trakter i dess östra delar, såsom i Malacca, Sumatra, Baley, Gelgel, Ternate och en del af Java, men svårligen på Banda, och alsintet på Amboina: l. c. Af det den är så kinkug, rättande sig så noga efter både climat och jordmån, samt dessutom bara en gång om året är til fångs, har den haft svårare vid at komma i allmänt rop än Ananas, som är föga kinkug och öfveralt i de varma länder kan odlas.
- ↑ (*) Det lärer väl ej anses för obehörigt, om jag anförer några Scribenternas omdömen i denna sak, som jag kan draga mig til minnes. I Voy. de la
angenäm genom en liten syra den har: Du Tertre l. c. p. 130.
