naturens förråd är outöseligt, och rymden för eftertankan är oändelig; och då de Vetenskaper, vår academie har at odla, äro verkeligen fruktgifvande, så äro de ej af den beskaffenhet, at de någonsin kunna komma ur moden.
Det är aldeles sant hvad en stor man sagt, at tidernas oart kan qväfva det bästa snille; och skulle visst våra fredliga konster äfventyra mycket til sitt nödiga lugn, i händelse af något bistert och långvarigt krig, hvilken grymma landsplåga man sedt förorsaka andra lärda Sällskaps uppehåll, och somligas ändteliga afstadnande. men hvad glädsamt hopp gifver oss icke vår dyre Konungs fredälskande sinnelag och förträffliga Stats-konst, at få slippa krigs-buller, och at under Fredens ljufva skygd uti stillhet få arbeta på våra plikters upfyllande emot konung, Fädernesland och Vetenskaper! men det är icke nog med det lugn och den lycka denna Stormägtige Herre förmår skaffa riket i gemen, utan som han i nåder åtagit Sig, at för denna vår academie i synnerhet vara en nådig och huld Skydds-Herre, samt redan visat Sig räkna henne för en Juvel i Sin krona, så äger hon dymedelst en glad utsigt, ty hon kan ej allenast blifva i trygghet för vidrigheter, som gemenligen åtfölja snille, ära och goda seder, samt af okunnighet och afvundsjuka underhållas (*),[1] utan ock röna framgång i sina värf och göromål genom den driftighet, som ej gerna kan
- ↑ (*) Konung GUSTAF den III:djes Tal til K. Vetenskaps Academien, pag. 6.