Men intet fruktslag lärer längre tid hållits i värde, än Vindrufvor (Vitis vinifera L.), den man finner Noach strax efter Syndafloden hafva varit angelägen om at odla (*),[1] hvilket jag tror icke endast skedt i afseende på det vin han deraf ville bereda, utan äfven af lystnad efter sjelfva frukten, såsom både välsmakande och födande (**).[2] Den samma har han väl
- ↑ (*) 1. Mos. b. 9. c. 20. 21. v.
- ↑ (**) Duhamel räknar Vindrufvor i allmänhet ibland de bästa frukter, hvarmed hösten oss fagnar: tr. des arbr. & arbust. T. 2. p. 362. men den gamle Galenus går än längre, då han påstår dem jämte Fikon verkeligen vara den förnämsta höst-frukten: l. 2. de alim. facult. I det fordna yppiga Rom voro de med ibland de dessert-frukter, som man mäst brukade: Pancirollus l. c. p. 241. Samma heder behålla de ännu i de länder de kunna bli fullmogna, och derigenom ärnå sin rätta godhet, blifvandes då endast ätne rå; hvilket ock plägar ske i
rå och syltad i såcker: J. Bauhin. l. c. T. 1. p. 69. såsom ock kokad til compote: Duham. l. c. p. 333. Den blir mycket läckrare i de varma länder, än i de andra säger Lemery l. c. T. 1. p. 270. och hörde Bradley flera sina landsmän, som ätit den i Italien, berömma den samma för en rätt behagelig frukt: New improvem. of planting and gardening. p. 200. Från Italien far man Confiturer häraf til Frankrike: l. c. hvilka äro rätt välsmakande: Dodonæus l. c. p. 790. Detta träd skall, efter Manardi berättelse Epist. l. 10. hafva kommit ifrån Spanien til Italien, och sedan snart nog blifvit infördt i de förnämsta trägårdar i Neapel och Rom: J. Bauh. l. c. p. 68. Ruellius säger, at det först under hans tid började synas i Frankrike: l. c. men til Tyskland hade det i C. Gesneri tid ännu icke hunnit komma: Hort. Germ. fol. 267. Cupani anförer i sin Hort. cath. en annan större och helt röd sort af detta fruktslag, som skall vara af angenämare smak.
