Den här sidan har korrekturlästs
55
¤ ) ° ( ¤
måne om at få äta och dricka det som är sött. Turkar och Persianer tyckas utmärka sig häruti aldramäst; men vi finne ej stort mindre smak för sött hos Araber, Morer, Negrer, Indianer i både Ost- och Väst-Indien, Chineser, Tatarer och många Europeér (*).[1]
Honin-
- ↑ När man vet,huru ihängset de Österländske folkslagen fara fort med sina från urminnes tider begynta plägseder, kan man med nog skäl tro, at samma smak, som nu hos dem råder, måtte äfven härskat hos deras urgamla förfäder. Det är all liknelse til, at desse altjämnt måtte varit begifne på sötsaker. H:r C. Niebuhr intygar om de nu varande, at de förnämligast lefva vid milda saker, såsom ris, mjölk, tjock grädde, smör, och goda frukter: Beschr. von Arabien p. 52. Om Turkarne säger S. Gerlach i dess Tagebuch der Gesandtsch & c. p. 373. at de alla äro måne om at få äta och dricka det som är sött. Deras mat, sager O. F. von der Gröben, Oriental. Reisebeschr. p. 383., är merendels helt söt, och äfven sjelfva Brödet faller sig sött. Hvad som ej finnes sött nog i sig sjelf, uphjelpes hos de flesta genom Honing, hvilken af ålder varit mycket i bruk i Turkiet, och nyttjas i alla deras rätter: de Mirone Memoir & avantures secret. & curieus. d’un voy. de Levant, T. 2. p. 85. Andre bruka Manna: Niebuhr l. c. p. 146. andre äter så kallad Rör-honing, eller Såckerrörs-sirap, hvilken aktas högt och ätes mycket i Egypten: J. Staunings Iagttag. over Egypten, p. 108. så at äfven de förnämste kunna låta en hel måltid endast bestå af sönderbetadt bröd, doppadt i sådan Sirap, såsom Pococke förnam, då han fägnades af en Schech i öfra Egypten: se dess Voyages, T. 1. p. 333. Jfr. T. 2. p. 71. Men Honingen är dock allmännast gängse, ehuru den hos de förnäme, där som annorstäds, slås ur brädet af Såckret, som bättre än Honingen synes passa sig til Scherbet, den vanliga favoritdrycken hos Turkarne, som altid är söt. R. Withers nämner, hvad stor myckenhet Honing plägar förbrukas i
D 4
