och alt villebrådet öfvermåttan välsmakande, och får äfven Rosmarins lukt, ja, Galenus skrifver om Räfven, som annars har så
Athenæus upräknar lamb-hufvud bland läckerheter, (hvilket ock Zuckert gör) och hos Plautus ses, at de gamle hållit lammens inälfvor, för en kräslighet. För at finna Får-köttets olika begärlighet i flera länder, vil man först genomvandra Europa. Omkring Archangel duga ej Fåren synnerligen at äta: Busching. Islands Fåren blifva mycket fete, men om de äta Cochlearia får denna fetma en vämjaktig smak: Olafsen. Af Malört blir köttet beskt och odrägligt: v. Linné. Lamb-köttet är mört, löst, lättsmäldt och närande: Zuckert, särdeles af Di-lamb, som fått suga två mödrar utan tilsats af bete: Bruyerin. Likväl höll man sig, i Kong JOHANS tid, vid de fullväxta Fåren, af hvilka 1402 kroppar finnas hos Hof-tafflen påförde uti Sv. Opbörd, men endast 230 Lamb. Snöpningen, som enligt Zuckert, gör köttet mera mört och sött, var då ei mycket antagen, emedan samma Hof endast förtärde det året 2 Hamlar. I England förtärdes åren 17686970, imellan 655 och 660 tusende Gumsar: Volkman. Gumse-köttet i Paris upgår ej emot det Engelska: Lister. Men i de Södra Franska Provincer, där Fåren äta Thymus och Rosmarin, blifver deras kött förträffligt: Bjelke. I Provence skal det dock vara föga godt: Bruyerin. I Spanien ätes mera Får än ox-kött: Plüer. Castiliske Fåren blifva fete och smaklige af salta betet: Browles. Får-köttet i Alcarria är det bästa i Spanien: De la Puente. Där Rosmarin och flera Aromatiske växter vanka, blifva Spanska Gumsarne förträfflige: J. Faber. Men såsom man plägar steka dem uti sjudande olja, så behagar icke anrättningen alla lika väl. Voy. d’Espagne. I Granada ätes mycket Gumse-kött: Busching. Labat berömer äfven de osnöpte Gumsar i Södra Spanien. Rajus fann Italiens Får-kött sämre och mindre saftigt än Englands; Han beskriver Roms
