Sida:Tal om Läckerheter-2.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
128
¤ ) ° ( ¤

Huru smakeligt våra hemtamda Kalkoner (*),[1] våra Gäss, våra Ankor, våra Höns (†),[2] och särdeles Capunerne, äro, behöfver jag ej påminna. Man skryter med de Indianska Hönsen, som äro svarta i skinnet, at de skola

ra

    sättas på Fursteliga bord. Han jämför det med Påfogel-kött, och om de gamle äro något hårdkokte, så finnas deremot de unge så mycket mörare. Dermed instämmer ock Crantz. Vid Lyon, där de gödes med valnötter, blifva de besynnerligen läckre: Bowles. Coetlogon har sett gödda Kalkoner i Frankrike gå til 50 ℔. vigt. På Philipinske Öarne skola de ej trifvas: Salom. v. Goch; ej heller i Indien: Köping. De Capunerade blifva särdeles välsmakande och lättsmäldte: Zuckert, Crantz. m. fl.

  1. (*) Quam är en rätt god fogel: Coreal; har välsmakande kött: Marcgraf; är ganska god, emedan han lefver af bär: Dampier; finnes i Surinam öfvermåttan välsmakande. Resande omtala en fogel Corroson, som är Meleagris Gallopavo variet. 3. hos v. Linné. Des kött är något segt, men mycket godt: Dampier, Wafer.
  2. (†) Höns äro, såsom hvar man vet, en Ostindisk fogel-art, hvilken ännu finnes uti des vilda tilstånd, uti Calecut, samt flera platser i Ostindien; särdeles på Pulo Condor, där Engelsmännerne, under sista Resan från Norra Ishafvet, hörde dessa foglar til myckenhet, men funno dem obeskrifligt skygga. De finnas utbredde öfver Söderhafvets öar, hvilket äfven kan styrka, at de bortflyttningar, som befolkat dem, kommit från Ostindien. Det voro en öfverflödig möda at här sammanleta bevis, det gamle Tuppar äro sege och hårde, endast tjenlige til soppor; at Kycklingar äro fete, lättsmäldte, födande, o. s. v. hvar och en lär anse sådant ostridigt, utan at sådant styrkes med en Zuckerts, Crantz, Ligers, och fleras intyg. I Frankrike sättes ingen Tupp på de läckras bord: