längden, befanns äfven vara en excellent mat (*).[1] I Africa träffade Loyer flera välsmakliga Ödlor, af hvilka somliga kunde hålla imellan 20 à 30 Skålp:s vigt. De Europeiske Fribytarne, som stulo sig öfver Americanska Näset til Stilla-hafvet, fingo tilgång på vägen til rätt smakeligt kött uti den mängd Ödlor, af olika
- ↑ (*) Ibland Ödle arter är ingen, som så allmänt vunnit bifall af resande och infödde i de varma länder, som Lacerta Igvana L. Man åtnöjer sig därföre at lemna de hithörande antekningar i den ordning de förekommit, emedan de gemensamt tolka des läckerhet, så i östra, som västra Indien. Igvana är en Ödla som går til 3 fots längd och därutöfver; är fullklädd med fjäll, har en påse under halsen och en kam hela ryggen utåt; hon ätes på Vestindiska Öarne och i Surinam, och är des kött ibland de delicataste: Oldendorp. Igvanas kött hafva Européerne lärt af de vilda at äta, och finna de det ganska delicat, när de allenast med goda krydder och syrlig sauce uphögt en viss fade smak det har; det är hvitt och på vissa ställen öfvertäckt med fett: Rochefort. Igvana är en god mat, när den väl lagas. Honorne äro tendrare, fetare, och delicatare än hannarne: Du Tertre. Oviedo säger om Igvana, at ingen, som vet huru väl des kött smakar, underlåter at äta det. Det är delicatare än de bästa Spanska Kaniner, Européerne, som en
De ätas af Negrerne i Guinea, såsom en läckerhet: Churchill. Äfvenså af Negrerne i Senegal: Brüe, Labat. Du Halde omtalar et slags Flädermöss, som små kycklingar, hvilke af Chineserne hållas för läckrare än höns. Utgifvaren håller troligt, at äfven desse äro Vampyrer, emedan Pennant intygar, at denna art varierar mycket til storlek. På Vänliga Öarne sköt Forster Vampyrer; men de ätas där icke. Deremot fägnade de infödde sig öfver et skott, som minskade dessa fiender, hvilke förstöra til en del ortens frukter.
