häraf ingen slutsats kan göras, at dessa kött-sorter måste vara välsmakande, så tyckes åtminstone följa, at de måtte vara sunda. Eljest får man nog anledning, at äfven anse orm-kött för at vara godt, då man ser, at Negrerne i Senegal äta det gerna, och i Issyny
Hans folk funno det likväl rätt angenämt. Andre åter gifva detta kött mindre fördelaktiga intyg. Bontius skrifver, at det väl är hvitt, men har en gemen träsk-smak. Labat kallar det segt, hårdt, genomträngt af dessman, at det endast kan ätas i nödfall. Cavazzi kallar det hårdt och svårsmäldt. Feuillée kunde icke förmå sig at nedsvälja en enda bit, ehuru detta kött var hvitt och vackert; han fann det liksom fade och osmakligt, änskönt det var väl kokadt. Thevenot fann det tämeligen godt, men något fade. Uti Mem. des Jesuit. omtalas någre Matroser, som i Egypten ätit Crocodil-kött och funnit det excellent. Det ätes af Morerne i Egypten: Rantzow, Du Mont, Alpinus. (förmodligen af någre vissa stammar, ty någre freda dem af vidskepelse.) Sandys skrifver, at man i Egypten afhugger hufvud och stjert. (Detta är besynnerligt; emedan på andre ställen stjerten hålles för bäst.) I Egypten beklagar man sig således icke öfver Moschus-lukten. Nubierne älska mycket Crocodil-kött: Rajus. Jobson berättar det Negrerne vid Gambra floden (i Africa) medförde så stark dessmans-lukt, at man nödgades hålla för näsan, då de voro i granskapet. Både vatnet och fiskarne impregnerades af denna lukt, och antogo sådan smak. Negrerne i Senegal finna Crocodil-köttet godt, utom denna lukt, som är så stark, at den angriper hufvudet: Brüe, Labat. Adansson fann där Crocodil-köttet ätligt, och hans Negrer funnos färdige at genast äta det. Angola Negrerne äta det: Cavazzi. Det skal, enligt Smith, vara Negrernes delice. På Madagascar är det fett, hvitt, med någon
