på det sätt, at han sluker den hel (†).[1] Grodor böra ingalunda förbigås, då det talas om djur med tendert och smakeligt kött, ty Grenouiller ätas med välbehag på de bästa borden i
- ↑ (†) De läckerheter, som utgöra föremålet för denna Artikel lära, för Svenska Läsare, blifva föga retande, och snarare upväcka rysning än begär; och hvilket behof kan väl hafva fört vårt slägte til den ytterligheten at äta ormar? Dock må snarare frågas, hvad är väl friadt från det största rof-djurets tänder? Utgifvaren gör därföre början med Skallerormen, öfvertygad, at, efter denna förberedelse, den öfriga anrättningen skal falla mindre oväntad. Skallerormarne äro flere arter; Americas egne hemfödingar, försedde med så faseligt gift, at Försynen befallt dem, med skallran, väcka vandringsmannens upmärksamhet. Under detta allmänna namn förstås vanligast Crotalus Druïnas L. och Durissus L. dock lära följande intyg särdeles angå den sistnämnde. Americanerne äta detta förskräckeliga reptile, så framt icke ormen förut bitit sig sjelf. Den enda försigtighet de därvid använda, består, enligt Leiste däruti, at de afhugga hufvudet. Kalm intygar, at, ehuru somlige endast nyttja
Crocodiler: D’Avity, De Læt, Hakluyt. Äfven Indianerne vid Porto Belo: Bayer. Negrerne på Antillerne göra sig rätt många goda mål af Crocodiler: Feuillé. Crocodil-stjerten, när den är afhuggen, ser ut såsom det bästa kalf-kött, och de, som ätit den, förklara den för läcker, om man endast kunde borttaga Moschus-lukten: Lawson. De vilde i Louisiana åto fordom Crocodiler: Voy. au Nord. Man nyttjar ock äggen. Desse skola ock, enligt Labat, vara genomträngde af den starka lukten, men nyttjas dock i pannekakor af dem, som fördraga den samma. Negrerne i Senegal äta ock gerna äggen: Adansson. Marcgraf kallar äggen välsmakande. Dampier säger, at äggen, så väl efter Crocodiler som Alligator, äro goda; men de sednare lukta starkt dessman.
