bekanta äteliga Fogelbon, den kostbaraste
Samma Auctor omtalar äfven et hafs-kräk Pudendum marinum, såsom nyttjat til spis. Det lär ock vara af samma slägte. h) Holothuria tremula L. torkas på trådar, kallas på Chinesiska Chaissan: Pallas. Kämpfer omtalar en Holothuria på Japan, som där fångas understundom til sådan storlek, at, såsom han försäkrar, två män behöfvas til at bära den, densamma är köttig, och ätes, sedan den blifvit väl friad från des brännande skarphet och vederbörligt tilredd. Denna tilredning sker först med en alun-beta, hvaruti Djuret lägges sedan skinnet blifvit afdraget, och sedan det där legat i 3 dygn, rifves det och tvättas så länge tils det blir durchsigtigt, hvarefter det insaltas och är sedan matnyttigt. När detta sedermera blir tillagadt och kokadt, finnes det vara af samma substance, färg och smak som de bekanta ätel. Foglebon, hvilka tyckas af ingen annan materia vara sammansatte, än af detta slags Holothurier, såsom Chinesiske fiskare ock berättat för Kæmpfer. Det afflådda skinnet blir ock nyttjadt til mat, sedan det först blifvit väl tvättadt och torkadt. G. I. Camellus omtalar et Zoophyton marinum formæ tubæ bivalvis, det han kallar Mentula marina, men i Indien heter Balat. Chineserne nyttja det til mat, på samma sätt, som sina Svalebon, men värdera det än högre. Den torde höra til detta slägte. Holothuria Physalis tillagas på Amboina til et läckert ämne: Rumphius. i) Sepiæ ätas nog allmänt. Leigh säger väl at Sepiæ icke hafva någon smak, men de ätes dock, sedan de blifvit med krydder tillagade. Sepiæ kött är ganska hårdt, segt, svårsmält och af nog obehaglig smak. Man äter det icke i Paris, men så mycket mer i Lyon, Bourdeaux, Nantes och flera Franska städer. Den blir mäst kokad, varandes då bättre än stekt. Men förut lägges den i salt vatten, blandadt med osläckt kalk och aska: Nobleville. Zuckert instämmer i alla delar men tillägger, at man omsider steker denna Sepiæ i smör,
