Den här sidan har korrekturlästs
Pinguiner (*),[1] Tropic-foglar (**),[2] Skräckor (†),[3]
- ↑ (*) Pinguiner förekomma ofta hos Sjöfarande. Då de nämnas i Nordiska vatnen, menas Alca impennis, men de egentelige Pinguinerne höra til sitt eget Slägte, Spheniscus; träffas ej norr om Æqvatorn, dock icke långt därifrån, ty Sonnerat fann några arter vid Philippinska öarne. Deras egenteliga stamhåll är emot Södra Polen, Eldslandet, Magellanska Sundet. von Linné nämner endast två, nemligen Phaëton demersus och Diomedea demersa. Men Pennant och Forster hafva flera arter. Hr. Cook fann deraf tre arter, under des sista resa vid Kerguelens land. Resande upgifva deras smak olika, i mån af hungrens föreskrift, som är bästa kocken, men icke bästa domaren i allmänhet. Funnel tillägger dem medelmåttig godhet, och det med rätta. Uti Recueil des Voy. Hollandoises sägas de vara rätt goda at äta kokte, samt utan fisksmak, samt vid Magellanska sundet rätt smakelige. På ön Elisabet norr om Caput B. Sp. sägas de vara af behaglig smak. Pyrard berättar, at de, som funnos vid en liten obebodd ö vid Anobom, voro rätt goda, fast köttet var svart. Enligt Vogel skal man vid Cap. B. Sp. förkasta dem såsom tranige. Dapper tillägger, at de därstädes måste afkokas i 3 eller 4 vatn och sedan stekas med smör, men då blir köttet smakligt och godt. Cook fann deras kött sämre än oxlefver, dock bättre än saltmaten. E. Cliffe däremot, jämför den i godhet med Engelska Gåsen: Des Brosses. Hawkins intygar nödvändigheten at flå dessa foglar, för at afskilja fettet, och anrättningen blef dock måttelig, men bättre stekt än kokt. Wood fann dem af god smak, samt berättar, at köttet håller sig länge saltadt. Des Brosses gifver äfven åfvannämnde Pinguiner, som alla blifvit försökte på Patagonske kusten, företräde för dem, som finnas på andra öar. På N. Zeeland älskas Pinguiner och Albatrosser. Hawkesworth. Dampier fann äggen
- ↑ (**)
- ↑ (†)
gulor däruti funnits, såsom stundom händer extra ordinem Naturæ.
