hästköttet til godo, sätta långt mera värde derpå, än på oxe-kött. Nogai-Tartarerne anse det samma för sin utvaldaste kost, då de deremot
Engelsmannens Rapphöns: Berkenmejer. De Skottske äro än bättre: Volkman. Danska oxköttet kallas finare och saftigare än det utländska: Eutrop. Philad. I Norige mot hösten, är det fett, mört, fintrådigt: Pontoppidan. På Island få de en vild smak: Kerguelen. I Archangel fås det så godt man någonsin vil äta det. Ryssarne lade Demetrius til last, at han åt kalf-kött. Russ. Saml. Petrejus. Pålske oxar öfverträffa de Tyska: Zuckert. I Ungern är oxköttet rätt välsmakande: Bruckman. Morlacherne i Dalmatien äta icke kalfvar: Fortis. Samojederne äta sjelf-döde kreatur, som finnas på vägarna: Le Brun. I Vallachiet och des grannskap, äta bönderne sällan eller aldrig oxkött, utan Gums-kött och fläsk. Commerc. Litt. Nor. Uti Renhns Samling finnes, at det kött, som i Constantinopel tillagas för Seraillen, tages af kalf-tunga kor, hvilka tros gifva et mörare och smakeligare kött. Le Brun berättar, at Turkarne skära ox-köttet i små bitar, som upträdas på spett och blifva ganska läckre, när de stekas med rödlök. Vid Aleppo är ox-köttet förträffeligt, men ätes icke af Turkar: Arvieux. Tatarerne värdera ej synnerligen ox-kött. Voy. au Nord. Detta gäller särdeles om Crimska Tatarerne: Mem. des Jesuites dans Levant, dock böra Cirkassiske Tatarerne undantagas, som sällan tilgripa hästen. ib. Wolgiske Kalmuckerne äta sjelf-döda kor. Russ. Saml. I östra Tatariet har boskapen en för Europeer aldeles olidelig smak: Du Halde. De förmögne Persianer äta icke ox-kött, och de fattige äta det om sommaren ganska sällan: Otter. Le Brun. Uti de södre länder åt Indien ätes icke ox-kött af en Religions pligt, som dock har sin Physiska grund, och äfven tagit fäste ibland Turkarne i Lyrien: Niebuhr. Malabariske oxarne voro sådane, at blotta beskrifningen kunde betaga den hungrigaste des
