Sida:Tal om Läckerheter-2.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
68
¤ ) ° ( ¤

Det är bekant, at enahanda djurs kött icke har lika smak, då de hållas hemtamde och då de få gå i sin frihet ute i skog och mark, utan de senare hafva altid med sig något eget, som vi pläga kalla vildt. Om sådant härrörer af olika föda eller af olika tilfälle til rörelse, gör intet til saken; nog af, at en stor del folk finner mycket tycke för denna vilda smak. Men i denna smak finna de läckre munnar en ganska stor saknad, så länge ej en bismak tilkommit, förenad med en synnerlig lukt, hvilket är hvad Fransoserne kalla fumet, och vi säge vara något ankommet, men som i sig sjelft intet annat är, än et steg til röta, hvarigenom köttet blir både mera mört och lättsmält, samt tillika vinner i läckerhet. Sådan är nu vår fina Europæiska smak; men man träffar folkslag af så grof smak, at man ej åtnöjer sig

    det var saltadt. Men det feta bättre köttet bortskänkes til de förnämare, såsom en läcker sällsynthet. Hos Purchas läses ock, at det ej mycket skiljer sig från ox-kött, och hos Churchill, at det är något gröfre, samt på den grund föga aktas i Congo. På Cap anses det däremot, såsom en utvald läcker mat, både kokt och stekt. Fettet nyttjas där ock för smör: Brookes. Negrerne i allmänhet hålla det annars för förträffligt: Demanet. För Hottentotterne är späcket en den största läckerhet; smakar som Bomolja, god och färsk, och kan, då det smältes, drickas til et helt stop och därutöfver, utan olägenhet för magen: Thunberg. Detta fett har ej sådan flott-smak, såsom annat fett, utan liknar en stadig märg. Colonisterne i Cap veta icke upgifva någon kräselighet, som öfverträffar djurets fötter eller Tarsi: Sparrman. Det saltas därföre såsom smör, och ätes på bord; samt hålles för synnerligen hälsosamt. Poncet

med