Den här sidan har korrekturlästs
87
¤ ) ° ( ¤
Starar (*),[1] Orioli (**),[2] Sidensvansar (†),[3]
- ↑ Staren, Sturnus Vulgaris L. sättes af Galenus näst efter Francolinen. Ätes ej i England för des bäskhet: Albin, Willughby. Men denna bäskhet sitter uti skinnet, hvarföre Albin, Sauri, Halle, föreslå, at foglen bör flås, och Cardanus, at hufvudet bör afhuggas strax foglen blifvit skuten. Det förra medlet är pålitligt, men gäller dock endast om unga foglar, ty de gamle Starars kött förblifver dock torrt och obehagligt: Liger, Montbeillard. I Rom voro fordom Starar i föga värde. Martialis kallar dem inopes, och ursäktar, at han icke kunde sända kräseligare mat. L. 9. Ep. 55. I Tyskland värderades de föga: Cyprianus. I Österrike ätas de unge Starar, då de äro fete, men de gamle aldeles icke: Crantz. I Rom ätes inga foglar allmännare än Fulciæ och Starar: Rajus. Man bör dock märka, at emot vinbergslen när Stararne gödt sig med drufvor, så blifva de gode: Sauri, Zuckert, Bruyerin. Detta bör dock endast förstås om de unga. De fångas den tiden ymnigt i Frankrike, dock fråga icke de förnäme efter dem: Alois. Mundella berättar sig funnit Starar på bergstrakter, som föga gifvit kramsfoglar företrädet. Ep. med. 6. Då Lemery kallar Starars kött godt at äta, menar han fuller dem, som förbättrats i vinbergen. Men i Sverige har Staren, utan druf-gödning, funnit plats på Hoftafflen i Kong JOHANS tid, då 1582
- ↑ (**)
- ↑ (†)
14 stycken där förtärdes på et år. Sv. Opbörd. Morkullorne i Carolina äro mindre än Europas, men fete om hösten, samt så läckre, som på någon annan ort: Brickell. Enligt Lawson, skola de, til smaken, öfverträffa de Europeiske. I Sverige får man sällan Morkullor under deras bästa period, utan blott om våren, af orsak at de, emot hösten, flytta åt Sydligare orter. Men det är vist, at de återkomma ganska tidigt, och kan hända förr än någon annan snäpp-art.
