bättre skydd mot den kyliga aftonvind, som nu blåser, och en kunglig, med dess bekväma foder av sammet och hermelinskinn, vore allra bäst. Med ett ord, våra fördelar förena oss; ty tro ej, herr stormästare, att om dessa förbundna furstar skulle återtaga Jerusalem och där insätta en konung efter sitt val, de skola tillåta er orden, eller mitt stackars markisat, bibehålla det oberoende, de nu äga? Nej, vid vår Fru! I så fall måste de stolta johanniter-riddarne åter breda ut plåster och sköta pestbölder i hospitalerna, och ni, högst mäktiga och vördnadsvärda tempelherrar, återvända till ert forna stånd av simpla ryttare, ligga två tillsammans på en halmbädd och rida två på en häst, såsom ert närvarande sigill visar varit er gamla, högst tarvliga sed.»
»Vår ordens rang, privilegier och rikedom trygga oss mot den förnedring, varmed ni hotar oss», svarade tempelherren högdraget.
»De skola bereda ert fall», sade Konrad av Montserrat, »och ni vet lika väl som jag, högvördige stormästare, att om de förbundna furstarnas företag i Palestina skulle krönas med framgång, skall deras första politiska åtgärd bliva en inskränkning av er ordens självständighet, vilket ni längesedan skulle erfarit, utom vår helige faders, påvens beskydd; och så framt man ej behöft er tapperhet till Palestinas erövring. Giv dem fullkomlig framgång, och de skola kasta er åt sidan, liksom skärvorna av en bruten lans kastas utur tornerbanan.»
»Det torde vara sanning i vad ni säger», sade tempelherren med ett dystert småleende; »men hurudana skola våra förhoppningar bliva, om de allierade skulle draga sina trupper tillbaka och lämna Palestina i Saladins våld?»
»Stora och säkra», svarade Konrad. »Sultanen skulle giva oss vidsträckta provinser, emot förbindelse för oss, att till hans tjänst underhålla en kår välrustade frankiska lansar. I Egypten och Persien skulle en sådan hjälptrupp av hundra man, i förening med hans eget lätta kavalleri, förvissa honom om segern emot den mest överlägsna styrka. Detta vårt beroende kunde blott räcka en tid — kanske under denne djärva sultans levnad. — Men i Österlandet uppväxa stora riken som svampar. Föreställ er honom död och oss ständigt förstärkta av käcka lycksökare från Europa; vad skola vi ej kunna uträtta, oförhindrade av dessa monarker, vilkas höga värdighet för det närvarande ställer oss i skuggan, och som gärna för alltid skulle hålla oss i förnedring
8 — Tallsmanen.
